söndag 12 februari 2012

Supergod vegan/semi raw-pasta

Vi tyckte båda att fredagens middag var en hit! 'Pasta' av morot och zucchini (frästa i olivolja) blandat med några strån vanlig pasta och en rå sås. Jag utgick från ett recept av René Voltaire och la till och tog bort :)

mixa ihop:
1 dl cashewnötter
4 dadlar
0,5 tsk curry
1 krm cayennepeppar
1 msk flytande fond/något buljongigt
2 dl vatten
smaka av och salta

Blanda med de varma 'pastorna', strö över pumpakärnor. Vi åt det med röd paprika, babyspenat och parmesanost!

7 kommentarer:

  1. Jag är en 17årig tjej som hittat hit och har jag ett problem som jag inte kan hantera längre.Allt började sommaren 2011.I januari 2011 fick jag mitt första gymkort och var verkligen förväntansfull på att få börja träna igen då jag haft en lång paus på ett par år.Har gått på gymnastik flera dagar i veckan tidigare och har alltid varit sportig så att få börja träna igen såg jag fram emot.Tränade ungefär 3 dagar i veckan,både styrka kondition och olika pass som spinning,core mm.Jag har alltid gillat sötsaker men varitliten i maten och därför varit smal.I april förra året bestämde jag mig för att jag inte skulle äta godis för att bli av med mitt sockersug.Detta klarade jag av och åt min första godisbit i julas efter att ha intalat mig själv att jag blivit av med sockersuget och jag ville unna mig i juletider.Men tillbaka till sommaren 2011.Sommaren då jag utvecklade ett osunt förhållande till mat.Jag gick trodde att jag skulle gå upp i vikt av ALLT jag stoppade i mig.Mot hösten blev det allt värre och mina matproblem var allt jag tänkte på. Det första jag tänkte på när jag vaknade var vad jag fick och inte fick äta idag,och det sista jag tänkte på innan jag somnade var om jag hade klarat mig.Jag åt inte oehört lite,jag åt alltid middag och jag åt lunch i skolan även om jag inte tog pasta,ris eller potatis längre(Gäller nu med)Jag åt inget godis längre utan gjorde smoothies,åt frukt och bär på helgerna.Tiden gick och jag kände hur jag blev besatt utav att vara nyttig.Jag tyckte sämre och sämre om mig själv samtidigt som jag såg hur min kropp förändrades mer och mer.Jag som alltid varit smal men ändå haft lite kurvor kunde plötsligt känna hur höftbenen skavde mot madrassen,hur det glappade i bh:n.Jag märkte även på vågen att jag gått från ca 52 kg(är 1.68 cm)ner till 47 kg.Jag var väl medveten om att jag blivit smalare.Och att jag gillade min tidigare kropp mer.Men jag kunde ändå inte börja äta som vanligt.Jag glömde bort hur det kändes att äta utan att tänka "nu kommer jag gå upp i vikt".Samtidigt skämdes jag nästan för min"nya kropp"och saknade tiden som var förut.Till slut blev det jul och jag fasade nästan lite över all mat som skulle intagas. Men jag ville ändå få unna mig.Slippa tiden som varit.Då jag satt och googlade på hur många kalorier allt innehöll.Innan jag blev glad över att höra av en vän att"oj vad smal du blivit".Innan mormor tog tag i min arm och började gråta.Men nu,2månader senare har det inte blivit som jag ville.Jag kan inte hantera maten längre.Jag äter nyttigt och normala men när jag väl unnar mig något,oftast på helgerna så går det över styr.Det kan börja med att jag tar en smörgås till frukost för att tänka"Okej det här är inte världens nyttigaste,då kan jag lika gärna ta oboy" Smörgåsen leder till oboy som senare leder till en godis,oj nu kan jag lika gärna äta hur mycket jag vill.Slutar oftast med att jag ätit enorma mängder sötsaker,kunde äta 10 lussebullar,ett paket glass och diverse saker bara för att om jag var lite onyttig från början kan jag lika gärna köra all in.Slutar med att jag ligger och gråter av magsmärta och intalar mig själv att det här var sista gången.Sista helgen.Men det blir det inte.Sitter i skrivandets stund men en spänd mage efter att ha frossat hela helgen.När jag vägde mig igår ville jag gråta;53,8 kg.Plötsligt känner jag mig inte så smal som förut utan nästan tjock.Även fast jag vet att det inte är mycket och att jag fått tillbaka mina kurvor.Men jag saknar känslan av att vara nyttig.Av att somna utan att magen gör så ont att jag gråter.Saknar känslan av att kunna bestämma att nu har jag ätit tillräckligt, nu slutar jag innan jag får ont i magen.Men jag kan inte styra över det längre.Jag tränar fortfarande men är inte lika stark pga. att jag bröt ned kroppen då jag åt så lite samt fokuserade nästan bara på konditionsträning. Jag skulle bli så oehört glad och tacksam om du kan hjälpa mig.Vill inte tillbaka till tiden då jag fick ångest över ett riskorn,men jag kan inte leva som jag gör nu heller.Snälla,hjälp.

    SvaraRadera
  2. Oj vilket inlägg!
    Har du pratat med någon i din omgivning eller med en kurator? Det hjälper att prata med någon man litar på...

    SvaraRadera
  3. Hej!
    Såg jätte gott ut, ska se till att testa det någon gång framöver. Jag är en relativt ny läsare av din blogg men vad jag sett än så länge tycker jag om väldigt mycket. Jag saknar dock (Du har säkert inlägg om det någonstans i bloggen, som jag inte hittat) information om själva dig rörande det mesta. Speciellt en fråga, du nämner dig själv som lång, vad menas med det i cm?
    Ha det bra!

    SvaraRadera
  4. Oj, L, jag hoppas att du kan få proffesionell så att du kan må bra! Stor kram till dig!

    Skulle bara gå in och tacka för suveränt middagatips! Åt precis det här (men utan curry, inget stort fan) och det var supergott! Hade fetaostbiffar till och hela familjen åt med stor aptit.
    Zuccini och morotspastan har blivit en av mina favoriter, likaså blomkålsmoset. Tack för alla härliga middagsideer!

    SvaraRadera
  5. Åh jisses så gott! Älskar reneés recept.

    SvaraRadera
  6. L:

    Prata med dina föräldrar, vem som helst om att få hjälp. Detta är ingenting du vill leva med i 10 år som jag gjort. Nu ser jag hur jag slängt bort mer än 10 år på att vara olycklig.
    Om du gör något nu kan du må bra och njuta av livet. Tro mig!
    Föräldrar kan bli rädda och arga i början, men det handlar om att dom bara är rädda om dig, dom vill alltid att du ska må bra.

    Du kan komma ur detta.
    Det gör ont, det är smärtsamt, som att ta bort ett stort plåster-men efter kommer du känna en lättnad av att du inte behöver bära detta inom dig själv.

    SvaraRadera