Gladtrött och surtrött?

Idag efter träningen var jag gladtrött, det blir jag ofta. För dig som inte vet hur det känns; dina händer darrar, ansiktet hettar, en rännil svett letar sig ned för ryggraden och du vet att imorgon kommer du få svårt att gå i trappor. Passet har varit tufft men endorfinerna sprutar. High on life! Du känner dig stark, duktig, självsäker. Det jobbiga har lämnat kroppen men det du utfört stannar kvar i minnet - på hemvägen spånar du på hur tungt/långt/snabbt/högt du ska klara nästa gång. För en sådan har du redan mentalt bokat in.

En gång i tiden var jag oftast surtrött efter att jag tränat. Hur känner man sig då? (Lyckliga du som undrar det!) Jo, surtröttheten är en känsla som oftast byggs upp under själva passet och bara jäser. Det kan börja med blodsmak, halsbränna och mjölksyra tio minuter in på något som 'borde' vara enkelt. Det kan komma med en stegkombination som aldrig fastnar trots att ledaren visar så pedagogiskt. Det kan komma med en kompis/gympalärare/PT vars "kom igen, tio till" får dig att svinga din kettlebell med mord i sinnet. När du är surtrött vill du sluta träna NU på sekunden (kanske har du som jag argt klampat ur en sal någon gång?) Du känner dig arg, misslyckad, otränad, malplacerad, osäker och bestämmer dig för att lägga ned träningen för all framtid. För tydligen är känslan inom dig så stark att den är värd att fatta större beslut på.

Så kände jag mig oftast tidigare. Och jag skriver inte "oftast" som i att jag ibland också var gladtrött. Nä. Jag var antingen surtrött eller inte trött alls efteråt. Alla de gånger jag istället sket i träningen.

Kära du rookie. Du som sätter dig med en arg duns på mattan under yogapasset när alla andra står outtröttliga i hunden. Du som vänder efter en vidrig kilometer i löpspåret och går hem till soffan. Du som högt förkunnar att din kropp helt enkelt inte är gjord för att svettas, slita och plågas så att hjärtat känns som om det ska hoppa ur bröstet på dig: Lyssna.

Hur vältränad du än kommer bli kommer du alltid bli trött av att träna (det kommer dock kanske krävas mer än den där kilometern!) Men. Det finns en trötthet där på andra sidan om din kamp. En trötthet som du kommer att omfamna. Som inte alls innefattar någon form av "jäla skit det här gör jag aldrig om!"-känsla. En fin gladtrötthet som du kan sjunka ned och gosa in dig i då du ligger där i sängen med ömmande armar och skavsår och somnar leende till en svag lukt av svettiga skor.