Yepp, detta är jag. Som jag såg ut för någon månad sen i alla fall, i rätt ljus och under rätt förutsättningar osv. osv. Men - det går inte att förneka att jag numera har en killer body (trots att jante i mig rodnar av att skriva orden). Jag har jobbat hårt och fått resultat och jag går numera sällan och håller in magen, jag oroar mig inte för att åka till badhuset, jag ser fram emot beach 2012 och jag tänker inte på hur min rumpa ser ut (okej, nä - det gör jag nog fortfarande). Men jag går inte heller och åmar mig hela dagarna, kollar i spegeln så fort jag får chansen, springer i butiker bara för att prova femton åtsittande jeans och beundra hur se sitter på min kropp. Det är liksom en icke-känsla - en avsaknad av negativa känslor om sin kropp. Det är naturligtvis härligt att all den där kroppsosäkerheten har minskat något otroligt men det är ju något som också satt i huvudet och inte i kroppen.Och någonstans här växer ett sug efter mer. Detta känner säkert ni andra igen som har gjort en formtoppning, gått igenom en fokusperiod, förändrat er kropp och er livsstil. Man är nöjd men, "och nu då?". Och plötsligt börjar kroppsmålen åsidosättas av andra mål. De som funnits där hela tiden men kanske inte riktigt varit prio ett. Man vill bli starkare, snabbare, uthålligare. Lyfta tyngre, springa längre, hoppa högre, orka bättre. Centimetrar på måttbandet? Näe nu talar vi kilometer, minuter, kilon (och då menar jag inte på vågen).
Jag vet att många av er tycker att, som ni skriver "börja inte springa nu när du blivit så snygg, du kommer att tappa allt!", och "löpare har inte alls lika fina kroppar som de som styrketränar". Jag håller inte helt med, men kanske har ni rätt. Må så vara. Men löpare har jäkligt fina insidor! Fridfulla själar, och starka hjärtan. Skulle jag tokångra mig då jag kliver i bikinin i sommar så har jag ju receptet precis på hur jag formar min kropp. Jag tog även en risk då jag i höstas började äta som en häst för att få muskler, det var läskigt faktiskt.
Vem vet hur min kropp ser ut om ett år, det ska bli spännande att se. Men kanske ännu mer spännande kommer det bli att se vad den kan göra.
Amen - igjen! Håller med deg 100%, en spennende reise dette :D
SvaraRaderaSiri
ah screw jante! jag tycker det är fantastiskt att du är stolt över hur du ser ut - SÄRSKILT som du jobbat för det så hårt! önskar att fler kunde tänka PRECIS så!!
SvaraRaderaVa sjutton det är väl hur man mår på insidan som räknas och vad man känner för å allt sånt - alltså jag menar att klart du ska springa och inte skippa det med argumentet att du sabbar figuren (!!) Nån dag i veckan kan du ju fortfarande trimma lite i chinsräcket också :) Det är nog bara bra för löpningen... Lite benträning iaf!
SvaraRaderaKlart du ska vara stolt! Du har ju som sagt kämpat, du har gjort det bra och du är sjukt snygg.
SvaraRaderaJag är äntligen där du är. Jag är sjukt nöjd med min kropp. Alltså verkligen, och det är en underbar känsla. Det är en underar känsla att inte vilja klä på sig mer än bh och trosor (men så kan jag ju inte gå till jobbet. Skulle bli lite.. tokigt. ;)), bara för att man vill beundra kroppen lite till. Åh, jag älskar min kropp och jag ser verkligen fram emot beach 2012 som för min del kickstartar i Kenya om exakt nio dagar.
Det jag är mer rädd för är om jag kommer kunna hålla det här jämt. Just nu äter jag nämligen väldigt lite, 800-1000 kcal/dag. Jag vet att det är FÖR lite, men det är bara nu, sista formtoppningen inför Kenya. Sen är målet att ligga runt 1600-1800 tills allt fett är borta (men det är det nog redan när jag kommer hem. Sen ska jag försöka hitta någon slags jämvikt). Jag tränar mycket, löpning + gym 5 dagar i veckan, ridning 4 + promenader och gärna något pass squash. Jag vill inte bygga mer. Det är min största rädsla. Jag älskar mina muskulösa lår, mina fasta armar, mina bulliga axlar och mina slanka, starka triceps. Jag gillar mina magrutor. Men jag vill inte ha mer av det.
Jag äter idag inga snabba kolhydrater (vitt mjöl och socker, gärna i kombination med fett). Jag önskar att jag, lite för själen men mest för att fungera i ett socialt sammanhang (vilket jag inte upplever att jag gör fullt ut när jag alltid tackar nej), kunde göra det, men samtidigt är jag rädd för att jag kommer rusa upp i vikt igen då.
Min taktik för att undvika det är att, när jag är helt klar med formningen av kroppen, alltid äta mina fem mål om dagen. Mina planerade kalorier. Och sen, någon gång i veckan, äta snask UPPEPÅ det. Inte kompensera genom att äta färre kcal dagen efter, inte ersätta något mål. Jag tror att jag på det sättet kommer automatiskt hålla nere storleken. Det som är problemet nu är nämligen inte snasket i sig, utan att det blir alldeles för stora mängder, vilket leder till att jag blir supermätt, äter kanske bara 1-2 ggr på en dag och då alldeles fel och för mycket. Låter det vettigt?
Jag är ledsen att jag skriver så himla långt, men jag får alltid så bra svar av dig och du är alltid så klok.
Det där har du kämpat hårt för och ska banne mig vara jäkligt stolt över! Du är toksnygg ju!
SvaraRaderaSå himla klok! Och SNYGG! Du har så rätt.. Löpning ger verkligen en inre styrka som inte går att jämföras med något annat! Själv så ska jag fixa marathon OCH bli ett muskelpaket, samtidigt. Även fast "alla" påstår att det inte går. JOODÅ!
SvaraRaderaDu är inspo :)
Ja, visst är det underbart! Det där att slippa gå och störa sig på sig själv och sin kropp eller hur man nu ska beskriva det. Den liksom bara är där, och man gillar den :-) Men du, vet du att du faktiskt måste fortsätta styrketräna för att behålla musklerna, men väldigt väldigt lite. Det kan kanske vara värt det? En gång i veckan? Jag skickar dig den hemliga formulan om du vill?! ;-)
SvaraRaderaÅh Elbe ! Helt fantastiskt ! Jag håller verkligen med om det där med att slippa negativa tankar ! SÅÅ VÄRT DET! Tack för en urbra blogg som jag kollar efter uppdateringar så fort jag får chansen! Du är sådan motivationskälla! STORKRAM /ThereseL
SvaraRaderaUnderbar känsla, och jag förstår. Känns helkonstigt men jag kan relatera, och jag ser ju ut som jag, inte som du. Love it!
SvaraRaderaMen jäklar vad snygg du är!!! Du ska vara stolt, med all rätt och allt jobb! Det måste vara en skön känsla, icke-känslan. Jag är långt ifrån där, men f-n vad jag ska fortsätta att kämpa. Kram
SvaraRaderaMycket bra skrivet Elbe! Du är mycket vacker och har jobbat hårt och ska självklart vara stolt. Det är en underbar känsla att vara vara nöjd med sin kropp och bara ha positiva tankar - de smittar av sig.
SvaraRaderaJag är också väldigt nöjd med min kropp, jag är stark och har byggt muskler, nu vill jag göra annat, det jag egentligen brinner för och det är funktionell träning och mina kb. ( och bygga benmuskler nu när knät mår bättre ;)) Kram till fina du!
Kroppen ser fantastisk ut och jag hoppas att en dag komma dithän att jag också får den känslan!
SvaraRaderaFint skrivet! *applåderar*
SvaraRaderaJag tycker att det är roligare att fokusera på andra mål - som kilometrar, vikter och annat som ens kropp inte klarar av idag - men kanske om ett halvår. Jobbar man hårt mot dylika mål så får man snygg kropp av bara farten! På köpet helt gratis nästan! ;)
Stolt som tuppen ska du va :) Den dagen jag ser ut sådär kommer i alla fall jag va det! Och ja, jag förstår verkligen den där känslan av att bli kvitt de negativa känslorna och tankarna om sin kropp, sakta men säkert. Jag har märkt en enorm skillnad sen jag började styrketräna "på riktigt" i slutet av juli 2011. Känner mig dessutom mentalt mycket starkare.
SvaraRaderaJag tycker du gör helt rätt i att välja din egen väg - spring och hoppa och gör allt du vill. Som du säger, du vet ju hur du ska göra för att hitta tillbaks till musklerna igen om det nu är dom du förlorar lite av. So what? Glädje och livslust är väl det viktiga? :)
Kör bara! Kör!
OMG, drömkroppen!! Kan man få dig som PT? hihihih. Har nyss börjat min bana i gymmet. Har aldrig trott att det var för mig. Men nu står jag där och kämpar. Men jag tycker att det är så svårt att veta hur tunt man ska köra, hur många reps osv osv. Du är en stor insiration! Kram Jenny
SvaraRaderaDu är sjukt snygg! :) Tycker du förklarar det så bra när du skriver om avsaknaden av negativa tankar om din kropp. Har inte tänkt på det på det sättet innan.
SvaraRaderaSofie: Hm, svårt. När du äter så lite så har du ju minimerat ämnesomsättningen så risken är väl att kroppen säger SLURP när du börjar äta mer normalt igen. Men jag tror att du kanske ska dra ner på gymmandet om du inte vill växa i muskelmassa då du börjar äta mer. Eller eventuellt köra fler reps och lättare vikter. Och komma över 1500 i alla fall, helst upp till 2000. Jag har också legat på extrema kaloriunderskott men märkt att man efter något halvår eller så får så sjukt risigt hår, dålig hud, skivande naglar osv pga undernäringen. Så försök att hoppa uppåt. Om du är rädd för att lägga på dig, tänk på att du ju numera vet precis hur du ska göra för att få den kropp du vill ha. Och det där med godiset, det kommer nog ordna sig själv tror jag - det är supervanligt att man vräker i sig då man i övrigt ligger på underskott. När du börjar äta normalt så kommer du inte orka lika mycket! Kram!
SvaraRaderaElbe; Tack för svar! Du har inte funderat på att utbilda dig till pt, kostrådgivare eller något inom träning och hälsa? Du är så himla klok och jag tror att vi är många som känner ett stort förtroende för dig. Stort plus för att man alltid får svar och att du aldrig "himlar med ögonen" åt en!
SvaraRaderaJa, risken är väl det. Men jag inbillar mig att om jag sakta ökar, och ökar med BRA saker, så lär jag ju inte bli en tjockis direkt. Och eftersom jag förbränner så mycket så måste det ju plana ut efter ett litet tag?
Jag har dragit ner på gymmandet nu, så min träning består av 80 % löpning och så 20 % styrka. Bara för att underhålla muskelmassan (för jag vill ju inte att mina muskler ska försvinna, dom är ju perfekta nu). Ridningen inte inräknad. Kan det vara klokt tror du?
Usch. Säg inte så om hår och naglar. Jag intalar mig om att det beror på en sjukt stressig och jobbig höst, men inser att kosten nog spelar en minst lika stor roll i det hela..
Jag tror också det. Men visst måste det vara lättare att vänja kroppen vid ett normalt kcalintag (av bra grejer) först, och sen, när den inte längre är stressad av underskottet, introducera snasket? Fast jag är stolt, igår åt jag en liten skål (säg.. en knapp dl?) hemmagjord vaniljglass m. jordgubbar. Det var sjukt gott, jag njöt, men sen var det bra. Jag tänkte på dig då, hur du resonerar.
Usch.. känns lite sniket att skriva såhär långa kommentarer och få så bra svar utan att ge något tillbaks. Men tusen tack för att du är du och för allt du ger oss läsare!