Gymmet har blivit min turf, mitt område, stället där jag hänger. Jag känner alla, jag äger golvet, jag går vant runt bland maskinerna. Det har tagit sin tid - men nu är det som att komma hem.
Hej glada tjejen i repan, hej muskelkillen i för tighta linnet, hej PT:n och kunden du plågar så hårt. Där står mina kettlebells, där ligger hantlarna jag gillar bäst, det där löpbandet står på lagom avstånd från högtalarna så det tar jag. Och hej miniSATS där hittar både jag och kotten som i egen ficka.
Skön känsla! JAg har alltid känt mig väldigt malplacerad på gym, och har nog varit det också. Nu hemma är jag väldigt bekväm (konstigt vore väl annat!) men ser fram emot att komma iväg till nåt gym någon gång i veckan i höst - fler redskap och bättre fokus gissar jag!
SvaraRaderaOh, ja så kände jag mig också i början. Tyckte att alla kollade på mig också och att det skulle vara urskämmigt om jag råkade använda en maskin fel. Men det gick över... efter typ 10 år :)
SvaraRaderaTänker du också på Brittany Murphy när du nynnar "rolling with da homies". Bara en generations-check-fråga :-)
SvaraRaderaHihi, you got me :)
SvaraRadera