Fuck you skolgympan

En historia.

Nej, jag blev aldrig valt sist - inte allra sist. Jag var den där rädda tjejen bland de sista som stod och höll tummar i svettiga barnhänder och mumlade tyst "välj mig, välj mig". Jag hade vänner och vi valde varann och det gick an.

Men den där skolgympan, den var nästan aldrig rolig och väldigt ofta ångestframkallande. Och att springa - det där som pappa gillade - var det värsta jag visste.

I högstadiet beordrades vi flera gånger om året springa en runda i skogen bakom skolan. Och läraren tog tid. Min strategi var att börja lunka, hyfsat snabbt, så långt jag orkade, tio sekunder kanske. Sen var jag tvungen att stanna på grund av utmattning, så då gick jag. Och så gjorde alla mina kompisar också. Vi småsprang ibland men oftast gick vi runt. Och förbi flög de där essen i klassen, de som klarade av att springa hela rundan!

Det var ofattbart för mig - de måste ha fötts med andra gener. Jag trodde jag skulle dö efter tio sekunder, varför kände inte dom den där brännande smärtan i bröstet?

Och läraren brydde sig inte. Han bara stod lutad mot ett bekväm björk, gäspade och tryckte på sin lilla stoppklocka. Inga tips, inga strategier, inget engagemang.

Många år senare, då jag flyttat från lilla staden, lämnat gamla föreställningar bakom mig och faktiskt fattat vad pappa tyckte var det roliga med löpning, åkte jag tillbaka dit. Jag gled i mina tights, snörde åt skorna hårt, och bestämde mig för att möta mina gamle överman - skogsgläntan bakom högstadieskolan.

Allt såg förkrympt ut, dockhus och dvärgträd. Men stigen som ledde in bland träden var lika upptrampad av tonårsfötter som vanligt.

Vad som hände? Jag sprang den där rundan lätt, för den var bara en kilometer lång.

Sen sprang jag den fem gånger till. Sen gick jag hem.