Ibland så här precis innan jag ska ut och springa får jag nypa mig själv lite i armen och tänka, "jag, en löpare?" Jag ser till att hålla gamla stunder fräscha i minnet, stunder då jag var väldigt långt i från att vara en....
Som när jag trodde att jag måste ha något fel på hjärta/lungor eftersom jag bara orkade springa några hundra meter innan jag var tvungen att stanna (jag led tydligen bara av svårt dålig kondition). Eller som när jag påbörjade ett löpprogram där jag (som många av er nu!) skulle springa i två minuter och gå i tre, och bara räknade ned sekunderna tills jag ääääntligen skulle få stanna. Eller första gången då jag lyckades springa en sammanhängande sträcka utan att gå mellan varven - tokchockad blev jag, minns känslan (tror det handlade om ett par kilometer).
Löpning är en sådan svartvit träningsform - antingen springer man (om än syttepyttesuperduperlångsamt), eller så springer man inte. Och att hålla sig springande i början kan vara tufft, jag vet. No in-betweens...
WORD!
SvaraRaderaJag känner likadant, så himla otippat att jag blev löpare men ändå är jag så glad över det :-)
SvaraRadera