torsdagen den 22:e mars 2012

Livstecken

Tack för alla fina ord, jag blir alldeles överväldigad då jag ser hur många av er som skrivit.

Dagarna har varit fyllda med praktiska arrangemang och kontakt med alla mammas vänner och bekanta.

Annars, vad gäller mat och träning; ja ni kan ju gissa. Igår kväll frågade svärfar: Ska du inte också ha lite middag? Nä svarade jag, jag åt en rätt stor frukost. Eh, just ja frukost... det var ett tag sen ja. Ingen hunger varvat med comfort foods.

Träningen är absolut inget att stressa med, däremot tror jag det är viktigt att hitta tillbaka till de rutiner som får mig att må bra. Den ensamtid och tankeaktivitet som löpningen ger är just nu inget positivt men jag försöker promenera för att få ljus och luft. Och vilket ljus - mamma gick och våren kom. Varmt och vackert och små glädjeämnen i vardagen finns kvar. Kottens nya solgula vårskor står i mitt blickfång och får mig att le.

Imorgon ska jag bli blond igen också. En förändring som får markera brytpunkten, ja, det vill jag ha.

Hur har det påverkat er hälsosamma livsstil då ni gått igenom en svår tid i livet? Har ni fallit in i gamla, dåliga mönster eller har ni hittat styrka genom träningen? Tröstat er med mat eller fortsatt på rätt spår?

Tack för ert stöd kram Elbe

25 kommentarer :

  1. Tänker på dig och kan förstås inte uttrycka med ord hur ledsen jag är för din skull.

    Jag gick igenom en väldigt hård separation förra våren och de första 4 veckorna gjorde jag inget annat än att ligga i soffan och jag åt ingenting överhuvudtaget.
    Senare blev träningen min räddning. Att komma iväg ibland och fokusera på nåt helt annat. Nu är det stor skillnad mellan thaiboxning och löpning men för mig funkade det.. Åt väl lite sämre än vanligt, men frossade inte i comfort food.

    KRAM

    SvaraRadera
  2. Hej. Skönt att höra från dig. När jag har gått igenom svåra perioder i livet har jag tappat allt vad sans och balans är. Eftersom att jag har en förmåga med att dämpa min ångest med mat/godis så är detta vad min kost brukar bestå av. Mitt konstiga och sjuka tänk brukar bli: oj nu har jag ätit massa onyttigt bäst att hoppa över maten. Å träning brukar jag hoppa över, trivs bäst med att gömma mig.

    SvaraRadera
  3. Jag beklagar verkligen sorgen! Kan inte ens börja tänka mig hur det måste kännas.
    Styrkekramar till dig!

    SvaraRadera
  4. Jag beklagar sorgen! Jag hoppas att du har många fina omkring dig och att ni tröstar och peppar varandra!

    Jag tror att man måste få 'strunta' i allt vad rutiner heter när något sånt här händer. När det värsta lugnat sig tror jag som du skriver att bra mat och promenader, ljus och lite rörelse gör gott på alla plan!

    Ta hand om er!

    SvaraRadera
  5. Nu gråter jag en skvätt och känner både hopp och förtvivlan. Det du skriver går rakt in i hjärtat och sorgen känns väldigt lugn och sorglig, men ändå ljus. Har upplevt den känslan på begravning flera gånger och kan inte annat än tro att det är något med livets påtaglighet man ser. Att livet finns kvar, men på ett annat sätt. Vi förändras ju också av att älskade inte längre finns hos oss. Det blir så tydligt i ditt val att byta hårfärg tex. Och när man har barn förundras man ofta över livets mirakel och så är de bra på att ta ner en på jorden igen.

    Vad gäller livsstil: i riktigt hårda stunder finns det ingen aptit. då gäller det att äta energirikt för att inte stupa så jag väljer alltid comfort food om det är kris. Men har man som jag lätt att slappa till är rutinen med träningen guld värd. Jag har försökt att gå till gymet även om det så bara är för att cykla lite eller basta, eftersom det är min rutin. Nån gång vet jag att jag gick på stenhård spinning varje dag i en vecka bara för att få ur mig allt jag tänkte på.

    Styrkekram!

    SvaraRadera
  6. min pappa dog närjag var sjutton år (det var tre år sedan - är fortfarande ung). han var min absoluta soulmate, och med tanke på att jag hade mycket bättre kontakt med honom, än vad jag tyvärr hade med min mamma, så tog jag det jävligt hårt.

    det var februari, så jag var mitt uppe i pluggande på gymnasiet. jag är jävligt envis av mig med mina ambitioner, så jag gick tom till skolan dagen efter jag fick reda på att han dött. "ville inte tappa taget av mitt liv".

    dock, när skolan lugnande ner sig, där någon gång i maj samma år, då slog det mig att jag mådde fan inte bra. så jag gick ut och festade 4 ggr/veckan (jag överdriver inte alls. sjutton år och totalignorerade faktum av det sista i skolan det året var viktigt, samt min lever!!). Jag stängde in mina känslor, och festade bort dem. pratade aldrig om hur jag kände, utan bara "jag mår bra!".

    sommaren där så åkte jag ner till grekland (gör det varje sommar, har släkt där nere), och då hade inga planer på att sätta stopp för mitt destruktiva beteende - tills min första kärlek kom och räddade mig.

    låter jättecheesy, men han räddade mig faktiskt. han tvingade mig att öppna mig själv och prata om mina känslor (jag är jävligt svår med sånt).

    conclusion: jag tror det är viktigt att fortsätta med sitt liv - det man mår bra av. men inte överdriva. jag stängde helt och hållet ute det faktum att min pappa dött, och fick ta hand (nåja, jag tog ju inte hand om det direkt) om en ännu mer förstörd människa i maj!

    viktigt att fårga efter hjälp, vara med vänner och familj som vill hjälpa, och som förstår (för jag hade många vänner, som självklart, inte kunde förstå sig på vad som hade hänt - i don't blame them).

    ta varje dag som den kommer, och gör det man mår bra av. inte saker man "måste" göra.

    om jag kunde ändra något, då hade jag bitch slapat mig själv direkt och stanat hemma fårn skolan, försökt att prata med det med någon överhuvudtaget, istället för att hålla käften om det.

    ps. prata om fina minnen, vad du lärt dig av din mamma, hur on var etc. då får man alltid ett fint leende på läpparna också :)

    och som jag sa natten jag fick redapå att min pappa hade dött: efter regn kommer solsken, och det man inte dör av gör en starkare (true story).

    Allt kommer gå jättebra! kram

    SvaraRadera
  7. Beklagar verkligen och massa styrkekramar till dig.

    Jag hade en livskris för några år sedan då jag inte kunde gå utanför dörren. Jag tror att man absolut inte ska tvinga sig till något men är man det minsta sugen att träna en stund ska man ge sig själv en klapp på axeln. Det kanske inte blir ett bra pass, men att man överhuvudtaget orkade ge sig på det i sådana svåra tider borde man få cred för.

    Jag märkte att jag slappnade av efter att ha gjort något nyttigt varje dag. Som jag sen kunde känna mig stolt över. En sak räcker.

    Ta hand om dig.

    SvaraRadera
  8. Beklagar sorgen! Kram till dig Elbe!

    SvaraRadera
  9. Beklagar sorgen, skickar massor av styrkekramar!

    Själv drabbades min dotter förra året av cancer. En tuff tid väntade oss och i början av mars blev hon färdigbehandlad. Allt har gått bra hittills. Själv kände jag att i början stockade sig maten, hade ingen matlust alls. Sedan kom tiden med att det jämt skulle serveras fika, både på sjukhuset och när det kom besök. Jag tröståt inte, såg andra föräldrar som gjorde det... Jag kände att det var istället nu det var dax att ta hand om sig själv, att jag hade tid! Jag bokade Olga och hade hon som PT i två månader och upptäckte att jag älskar styrketräning! Så skönt att bli av med alla aggressioner man har inom sig. Träningen blev mitt sätt! Idag längtar jag efter träningen och läser en del bloggar. Du är en av dem som gör mig sjukt inspirerad. Tack för det! Själv är jag 32 år och dottern fyller snart 9.

    Kram på dig!

    SvaraRadera
  10. Sitter här med en stor klump i hela mellangärdet. Min pappa gick bort i höstas, och då var nyttig mat och träning inte att tänka på den första tiden. Bara att få i sig något var liksom grejen.
    Det blev en hel del godis för att få snabb energi. Eftersom vi skulle tömma och sälja ett hus, blev det även en hel del snabbmat när vi var där och fixade. Och träning var inte att tänka på just då. Det fans varken ork eller tid. Jag slutade dock inte se mig som "en som tränar", för jag visste att jag skulle återgå till träning och kost när allt lugnat ner sig. Det tog visserligen mycket längre tid än vad jag trott. Det dök upp nya praktiska saker hela tiden, och som dödsboansvarig var det nästan ett heltidsjobb med att ordna med allt.
    Nu börjar jag komma tillbaka till ett "normalt" tränings- och kostliv igen.

    Jag tror att det är oerhört viktigt att lyssna på sig själv och att TA DET LUGNT! Du har hur lång tid som helst på dig att träna och äta bra. Nu är fokus på att ta det lugnt!
    Vad skönt att du kan se de ljusa stunderna som finns, det hjälper mycket.

    Som jag skrev tidigare så skrev du något klokt till mig angående träning i höstas när jag nämnde att jag förlorat min pappa.

    Ursäkta om det lev en massa svammel.

    Stor kram till dig!

    SvaraRadera
  11. Jag har båda mina föräldrar i livet, men min käraste farfar gick bort hästen 2010 och min tillvaro blev helt skev. Jag och min lillebror var de enda barnbarnen och fick full uppmärksamhet genom hela livet av denna underbare gamle man. Det var som att dra ner rullgardinen. Han hade ju alltid funnits där. Jag stängde in mig i mig själv, men tog tag i mig själv. För mig blev allt det svarta en vändning, jag tog tag i problem jag inte orkat jobba med och fick till en bättre kosthållning. Jag ångrar dock att jag stängde ut många människor. Jag borde ha tagit andras stöttning och hjälp istället för att envisas med att stå på egna ben.

    Jag skickar en stor styrkekram! Glöm inte bort hur fin du är och hur mycket glädje, pepp och inspiration du sprider omkring dig.

    SvaraRadera
  12. Jag har båda mina föräldrar i livet, men min käraste farfar gick bort hästen 2010 och min tillvaro blev helt skev. Jag och min lillebror var de enda barnbarnen och fick full uppmärksamhet genom hela livet av denna underbare gamle man. Det var som att dra ner rullgardinen. Han hade ju alltid funnits där. Jag stängde in mig i mig själv, men tog tag i mig själv. För mig blev allt det svarta en vändning, jag tog tag i problem jag inte orkat jobba med och fick till en bättre kosthållning. Jag ångrar dock att jag stängde ut många människor. Jag borde ha tagit andras stöttning och hjälp istället för att envisas med att stå på egna ben.

    Jag skickar en stor styrkekram! Glöm inte bort hur fin du är och hur mycket glädje, pepp och inspiration du sprider omkring dig.

    SvaraRadera
  13. Jag har båda mina föräldrar i livet, men min käraste farfar gick bort hästen 2010 och min tillvaro blev helt skev. Jag och min lillebror var de enda barnbarnen och fick full uppmärksamhet genom hela livet av denna underbare gamle man. Det var som att dra ner rullgardinen. Han hade ju alltid funnits där. Jag stängde in mig i mig själv, men tog tag i mig själv. För mig blev allt det svarta en vändning, jag tog tag i problem jag inte orkat jobba med och fick till en bättre kosthållning. Jag ångrar dock att jag stängde ut många människor. Jag borde ha tagit andras stöttning och hjälp istället för att envisas med att stå på egna ben.

    Jag skickar en stor styrkekram! Glöm inte bort hur fin du är och hur mycket glädje, pepp och inspiration du sprider omkring dig.

    SvaraRadera
  14. Jag får tillbaka den där hemska klumpen i magen. Den som vittnar om sorgen. Jag förlorade min storebror för 1,5 år sen. Jag kan tänka mig vad du går igenom. Det kommer olika stadier. Det ska fixas praktiska saker, sen kommer lugnet och en annan slags sorg. När min bror dog var det oväntat och det kom en stor chock, vilket det säkert gör vare sig man förväntar sig det eller inte. Jag minns att jag inte kunde äta. Knappt nåt alls. Det släppte efterhand, men träning och nyttig mat var inte fokus. Har alltid mer varit en comforteater. Tror man ska tillåta sig det i början, men inte gräva ner sig i det. Jag hoppas verkligen att du har folk som kramar dig och frågar hur du mår. Jag har tänkt på dig sen jag såg ditt inlägg. Sorgen blir del av allt på en gång. Så konsigt. Men så självklart. Hoppas din mamma får en fin begravning och ni får ta ett fint farväl. Skickar en kram! Och kom ihåg att alla sörjer olika. Ingen har fel. Kram!

    SvaraRadera
  15. När jag läser alla kommentarer med fina ord, stöttning och framförallt berättelser från personer med egna erfarenheter blir jag alldeles rörd. Du har många fina läsare och jag hoppas du får lika bra stöttning från personer i din närhet. Beklagar verkligen sorgen och skänker dig min varmaste omtanke.

    SvaraRadera
  16. Jag beklagar verkligen sorgen Elbe... :(

    Jag kan säga att när jag gått igenom sorg har just rutiner hjälpt mig. Det har fått mig att tänka att livet fortsätter samtidigt som jag bearbetat sorgen däremellan..

    SvaraRadera
  17. Å Elbe, så fint du skriver och det är skönt att höra att du ser ljusglimtarna trots allt. Små kottar är bra att ha av många anledningar.

    Jag har tänkt mycket på dig och din mamma de senaste dagarna. Särskilt när jag sprungit enligt rookiepasset du fått mig att följa. Jag har tänkt lite på det faktum att när det ofattbara händer blir man så ensam i sin sorg. Livet utanför fortsätter som vanligt fastän ens eget liv inte längre är ens eget liv för man vet inte hur ens eget liv ser ut nu. Man kan sitta på tåget och tänka att ingen vet vad som försigår på insidan. Ingen vet vad som hänt. Det är en overklig känsla. Vad jag vill ha sagt lite är att vi är många som vet vad som hänt dig. Även om vi är främlingar likt de på tåget är vi många som tänker på dig. Vi är många som bryr oss.

    Jag springer för dig ett tag nu. Är det något annat jag kan göra får du säga till, jag tror du har min mail.

    många kramar till er alla.

    SvaraRadera
  18. Du har inspirerat mig ändå sen första gången jag läste ditt första inlägg! Men under en period i höstas var du & din blogg en stor del av det som gjorde att jag orkade träna & därmed också ta mig igenom en väldigt, väldigt jobbig tid. Jag bröt upp med min dåvarande fästman, vi skulle gifta oss i år & var inne på att börja försöka skaffa barn. Allt gott tänkte jag sol precis fått en tjänst efter 5 år på högskolan men så fick jag veta på ett tråkigt vis att han såg på mig & vårt förhållande på ett helt annat sätt än jag själv, jag fick ett TUNGT uppvaknande & tog ett beslut som sa emot hela mitt hjärtas vilja. Mitt livs största nederlag, jag är så rädd att aldrig få känna de känslorna igen, de som gör att man känner sig oövervinnelig, stark & lycklig... Men hellre ensam än att inte få de känslorna besvarade! Nu satsar jag på att springa Midnattsloppet & kör samma schema som dig & det känns så härligt att ha en "medlöpare" i en annan stad :) Önskar dig all lycka med allt vad det innebär & för Guds skull, keep up the good work tjejen för du är en inspirationskälla utan dess like! Kram Felicia

    SvaraRadera
  19. Känns tomt utan din flitiga uppdatering, din blogg är härlig och inspirerande. Humor och kloka ord varvat om vartannat!

    Ta vara på dig och njut av våren så mkt du orkar!
    Många kramar

    SvaraRadera
  20. Jag hade en svår tid efter mitt andra barn hade fötts, jag har väl aldrig tröstätit, men tröstshoppat. Efter att barnens garderober var lite väl välfyllda konstaterade jag att jag aldrig köpte något till mig själv, för allt jag provade såg ut som skit på min fluffiga mammakropp som bara kunde ha gravidjeans. Så en dag i januari var jag på väg till stan, men bestämde jag mig för att gå på gymmet istället för att köpa något mer som vi inte behövde. Sedan dess har jag kört på och gått ner på ett hälsosamt sätt >4kilo. Din blogg hjälper mig att hålla igång, tack! MEN lyssna på vad du behöver göra för att klara av den här svåra tiden på bästa sätt. Vi "hang arounds" har fler bloggar vi kan följa som substitut till Smaljeansen. Känn ingen press att prestera på topp i bloggen!

    Kramar

    SvaraRadera
  21. vi tänker på dig och jag vill önska dig en trevlig helg trots allt som hänt. styrkekram!

    SvaraRadera
  22. Stora kramar till dig Elbe!

    Med en liten kotte så får man alltid stunder att tänka på något annat än det svåra. Du verkar även ha en fin, varm och stöttande Mr vid din sida.

    SvaraRadera
  23. Jag tänker på dig! Stora styrkekramen till dig!!

    SvaraRadera
  24. Beklagar verkligen sorgen. Blir helt rörd då jag läser vad du skriver och de andra kommentarerna. Kramar!

    SvaraRadera
  25. Hej Elbe,

    jag beklagar din sorg. För ett år sedan (exakt idag) gick min mamma bort i cancer. Det gör lika ont då som nu, och antagligen kommer det aldrig sluta göra ont. Det går ju inte - och jag vill inte - sluta sakna någon som är en del av mig själv. När det hände rasade allt. Ingen träning. Ingen vettig mat. Jag preseterade bra i skolan, men jag minns ingenting av det idag. Det var ett hål. Ingen "mig själv" som jag var van att vara. Nu, ett år senare börjar jag känna mig hel igen. Hålet är fyllt med fina minnen, träning som ger mig glädje att orka vara stark. Livet stannar inte.

    Jag hoppas du tar dig igenom det här bra. Jag vet att det är tungt. Och det är okej att stanna upp! Men livet fortsätter. Det stannar liksom aldrig. Jag hoppas att du har många som kramar på dig och tar hand om dig.

    Man måste få vara svag för att kunna vara stark!

    SvaraRadera