Men åååh. Är det något jag behöver träna mentalt på är det att acceptera då det inte går som jag planerat. Jag lyckades knipa en av två åtråvärda restplatser på Bikramyogan klockan 10 imorse (det är rusning nu innan årsskiftet). Sen upptäckte jag att tunnelbanan går med si sådär kvartstrafik (sen när blev mellandagarna helg?) och jag skulle, om jag skulle springa, anlända ett par minuter innan klassen började.Då sa jag NEJ till mig själv. För jag har yogat tidigare med andan i halsen (och en frukostklump i magen som jag stressat ned) och det gick inte så bra. Man ska dessutom helst komma 20 minuter innan för att acklimatisera sig. Så jag skippade passet - och drog inte till gymmet (en minimal topp och boxertrosor känns inte helt okej att gymma i). Ser ut som om det blir en vilodag idag. Så kan det vara. Mental träning - dags att planera in även den nästa år!
Så här såg jag ut på Yinyogan för ett tag sen.
Känner igen det där... Jag kan bli skitsur och helt galen om det inte blir som jag tänkt. Men sen vi fick andra barnet har jag helt enkelt blivit tvungen att lära mig att allt inte alltid går som planerat. Jag har lärt mig att allt löser sig, att hela jorden inte går under och att försöka vara flexibel. Men fortfarande har jag alltid några upprörda sekunder (ibland längre tid) innan jag kommer på mig själv och lugnar ner mig...
SvaraRadera