Junk in da trunk

Min rumpa har genomgått en mycket trevlig utveckling. Den har hoppat upp några pinn! Efter graviditeten blev avståndet mellan rumpvecket och knävecket oroande nog allt mindre och jag som inte kände för att lägga pengar på ett Brazilian Butt Lift la min tilltro till träningen.

Nu har hundratals utfall och knäböj tycks ha hjälpt till att flytta all massa lite närmare ryggslutet. Härligt! Mindre, det har den dock inte blivit. Inte det minsta, snarare tvärtom.

Förut trodde jag att allmän fettförlust skulle ge mig den där perfekta lilla jeansrumpan, som två persikor insvepta i denim. Men det enda som händer då jag tappar fett är att det försvinner jämt över hela kroppen, alas, min rumpas storlek i förhållande till resten förblir konstant. Möjligtvis skulle jag kunna bli ägare till en minirumpa om jag skulle acceptera att resten av min kropp bestod av hud lindad runt benknotor. Men det känns inte helt okej. Dessutom tror jag inte det finns någon i vår familj som skulle gilla att min rumpa blev mindre än vad den är nu : )

Men oavsett om ni tycker att jag är fånig eller inte (och jag ÄR fånig) så är min rumpas storlek tidvis fortfarande en öm punkt för mig. Ett faktum som får mig att allt för ofta vända ryggen mot spegeln för att 'kolla läget'. Då brukar jag titta på den här bilden, den får mig alltid att le. Och tänka vad härligt det är att snygga trosor i storlek 42 alltid finns kvar på rean, medan 36:orna är slut.