Tidigare har jag nämnt "ätstörningsmonstret", att jag har ett sådant inom mig som knackar på ibland. Jag vill bara klargöra att jag aldrig varit i närheten av den graden av helvete som de människor som varit riktigt sjuka i en ÄS upplevt. Jag har aldrig varit inlagd, jag har aldrig varit sjukligt underviktig enligt medicinska termer, jag har aldrig spytt upp mat ens. Men jag har försökt, det var väldigt längesen och som tur var gick det inte och nähäpp, det var det. Alltså: aldrig livshotande utan mer livskvalitetshotande.
Jag upplever bara helt enkelt det som jag tror många av er också upplever: att förhållandet till mat aldrig, aldrig kommer bli helt problemfritt. Aldrig helt utan krav, måsten, ångest, planering, beräkningar, eftertänksamhet. Så är det bara. För mig och för de allra flesta skulle jag tro.
Nu är jag äldre och smartare och vett nog att inte låta de där tankarna beröra mig så mycket längre. Men det är klart jag nojar ibland. Tränar man mycket, tänker på maten mycket och på kroppen mycket är man alltid i riskzonen, för mig är det då viktigt att låta de miljoner andra viktiga saker som utgör mig, som är mitt liv, ta plats. Utgöra perspektiv.
Någon av er som känner att ni inte har ens minsta lilla uns av en problematiserad relation med ätandet?
jag har bulimi sen flera år tillbaka.Tror jag utvecklade det när jag var fjorton, är nu 16.
SvaraRaderaFörsöker bli frisk med hjälp av lchf, som jag ätit efter i fem veckor. Lite bättre nu. Dock kan jag inte släppa tankarna, ångesten.
Vet att ajg har ett sjukligt lågt bmi, 16.9 men jag ser mig inte som underviktig.
Väger 43.8kg till mina 160 cm.
Vet inte hur man gör för att ta sig ur det..
Men söta fina du. Det verkar tokjobbigt.
SvaraRaderaDet är SÅ inte värt det kan jag säga, som är dubbelt så gammal som du. Det finns så mycket liv därute att leva. Du måste ju få hjälp! Att gå i terapi var jättebra för mig då jag blev deprimerad iom min graviditet. Bra om du hittat kanske en ljusning i LCHF förstås men du behöver hitta någon att prata med.
För mig då jag var yngre gällde det att hitta rätt sorts kompisar; inte de som var fokuserade på att banta och träna utan de som gjorde kul grejer och var nöjda med sig själva.
FÖRSÖK håll dig borta från alla destruktiva bloggar och forum, sök gärna kontakt med andra över nätet men ofta kan det förvärras att snacka med de som har/har haft en ÄS. Försök att träffa/umgås med annat folk helt enkelt.
Börja också gärna med någon kul ny grej efter skolan som inte har med träning att göra, sjung i kör eller gå en kurs i fotografi. Det gäller att inte ha så mycket tid att fundera, om du fattar?
Stor kram till dig!
Åh vad bra skrivet "livskvalitetshotande". Har också ett komplicerat förhållande till mat och ätande även om jag aldrig varit sjuk. Bantande (med mamma...) från tidig ålder, lite förvrängda kroppsideal vid egen härd pga modell-storasystrar, emotionellt ätande. Överätande/hetsätande var min ventil under många år även om jag aldrig kräktes efter (kunde inte!). Nu är det oerhört mycket bättre men liksom du tror jag att jag ständigt måste tänka på det lite, hantera de impulserna med verktygen jag tillskansat mig osv.
SvaraRaderaKRAM till anonym ovan som har problem. Se till att få hjälp! Livet kan vara underbart, ångestfritt men du behöver hjälp att ta dig dit!
Så bra skrivet! Det du säger är så sant. Tack för en sjukt grym blogg och inspirationskälla.
SvaraRaderaIngen bra dag utan några inlägg från elbe
Kram /Little Miss j
jag har exakt samma problem. även om jag äter bra, så äter jag inte tillräckligt bra. om jag har en dag där jag får unna mig en efterrätt (typ glass), då nojar jag över att jag åt det, även fast jag kämpat för att få äta det! har aldrig spytt upp maten, har aldrig varit underviktig. men det går inte en dag utan att jag sitter och planerar hur jag ska äta, hur jag ska träna etc etc etc etc.
SvaraRaderajag vet själv att jag har en slags ätstörning som rubbar min livskvalitet, och jag vet att det aldrig kommer försvinna. jag kan bara inte slappna av och äta något normalt som alla andra i min ålder skulle äta. godis? chips? vad fan är det? finns inte i min bubbla längre.
Jag var sjukt strikt med maten och var besatt att vilket tidslag jag skulle äta(var tredje timme) så hela min dag planerades efter det. uppstigning, träning, sängdags. och de jag åt var alldeles för lite och tränade nästan varje dag. sedan slog det över. ett halvår senare och minus 8 kilo(på en inte allt för stor jag) så började jag hetsa. äta-spy-äta-spy. sedan övergick det till allmän överätning och inte hets. nu idag så kommer jag inte ihåg en dag då mitt matintag var "normalt". antingen för mycket eller för lite. jag tänker hela tiden på mat. idag spyr jag då och då. vissa dagar 3 gånger, vissa 1 och andra noll gånger. ljuger för allt och alla i min omgivning utan att få dåligt samvete. men känner mig som en hemsk människa. /// vill bara tacka dig elbe för en grym blogg. blir så himla inspirerad av din livsstil. den verkar vara så balanserad. även om jag tror att dina tankar kretsar kring mat mycket. jag är på väg att hitta vägen till en balanserad livsstil. min dietist sa det att om man tar fel väg så provar man en ny. att det är som att lära sig åka snowboard. man kan tekniken och har verktygen men man måste ramla några gånger innan man kan det utan och innan.
SvaraRaderadin blogg är bäst och du är lite av en idol för mig!/petra 17 år!
Så sant som det var skrivet. Själv har jag haft ortorexi, anorexi och bulimi, i den ordningen. Nu är jag långt ifrån det, men är uppmärksam på de dumma tankarna som då och då tittar fram.
SvaraRaderaBeata: Åh, jag bantade också med mamma tidigt tyvärr. Det skickar vi inte vidare va... Känner igen mig i det du skriver.
SvaraRaderaLittleMissJ: Åh vad glad jag blir, tack :)))))
Natali: Jag har hållit på så där men det har blivit bättre. Det som hjälpte mig var att summera veckans ätande varje vecka och inse att pytteätande + överätande alltid blev värre än enbart normalätande...
Petra: Tack för dina söta ord, stor kram! Jag vet hur du känner och hoppas att du kan tänka att du senare kanske kan hitta dit jag landat. Jag är inte helt "sund" i mina tankar men jag har kontroll. Det blir bättre med tiden helt enkelt men man måste jobba på det hela tiden. Något som jag också brukar tänka är; hur vill jag se tillbaka på mitt liv, hur vill jag ha levt. Det väcker många tankar i mig.
Emma: ja, de tycks ju finnas där ändå för alltid, de där tankarna. Skönt att du är frisk!
Ni låter nästan som mig, under tiden jag var bulimiker, och det skrämmer mig. Min sjukdom höll i sig i 8 år och idag har jag varit frisk i 1.5 år. Idag äter jag det jag vill, när jag vill utan att fokusera på några konsekvenser. Tränar gör jag också när jag vill, för att det är skönt och roligt, utan att känna ett måste. Under tiden jag slutade spy tränade jag ännu mer än vad jag gjorde när jag var sjuk. Och det för att kompensera att jag faktiskt behöll den stackars mat som jag lyckades peta i mig. Jag var sjukt nojigt då. Men med tiden (och en jävla massa hårt arbete) så försvann de där tankarna successivt. Mycket tack vare min kurator som peppat mig genom hela processen. Snälla, fina ni. Lägg ner idiotin. Det leder ingen vart i längen. Ni får en kick av att ni ser fantastiska ut, för er själva. Men det finns så mycket mer i det här livet, som inte kretsar kring era kroppar. Det finns så mycket tid att vinna när man slutar fokusera så oerhört på sig själv. Må väl.
SvaraRadera