Staden och jag

Första passet i mörkret på länge. Gud, det behövdes.

Missat SATS-pass. Stor hunger. Sumpad mobil. Stress.

Och det blev sent och hostan är kvar men kroppen ville ut MÅSTE ut som ett djur som krafsade på dörren var jag, ut ut i kvällen, mjuka snabba steg mot asfalten, neonljus som speglas i vatten, höga hus omkring mig och långa skuggor som kryper längs väggarna. Och jag, i symbios med staden, flyter fram, lever, och alla negativa tankar rinner ut bakom mig som en giftgrön dimma, inte snabb nog att hinna ikapp mig längre.