Hur mycket tid får träningen ta?

Jag tränar mycket, det tycker ni och det tycker också jag. I alla fall om man tänker på att jag är en småbarnsmorsa med ett livspussligt vuxenliv fullt av räkningar som ska betalas, matlådor som ska lagas och disk som ska diskas, helst innan det möglar.

Utifrån sett är träningen min stora hobby. En hobby som tar väldigt mycket tid: 5-6 pass i veckan, lägg till en timme på varje pass för väskpackning, passbokning, laddning av träningskläder i tvättmaskinen nästan varje kväll. Promenader ofta förstås. Och då räknar jag inte ens in kosttänket. Får jag räkna med er? Det måste jag nästan. Minst två timmar varje dag går åt till bloggen. Fotografera, skriva, leta bilder, läsa kommentarer, svara på mail och frågor. Då är vi upp i c:a 25 timmar i veckan - halvtid på en arbetsplats - en hobby som tar väldigt mycket tid.

Men träningen är inte min stora hobby - jag har nämligen det sockersöta nöjet att jobba med min stora hobby. Mitt yrke är mitt drömyrke och de sysslor en arbetsdag innebär för mig är de samma som jag förmodligen skulle suttit och gjort för nöjes skull på kvällen - jepp, så fint har jag det.

Träningen är inte en hobby för mig, det är en livsstil. Ja jag vet att ordet känns urtvättat men jag menar det. Inte en livsstil som jag alltid lyckas med fullt ut förstås, men en som jag försöker leva efter mestadels. Halvtid åtminstone...

När ni funderar på hur mycket tid ni har att lägga på träningen - börja först med att definiera vad träning är för er. Är det en hobby - är det verkligen det? För en hobby är något man njuter av att göra, något man skulle göra oavsett resultat, det är under tiden man tycker det är roligt. Och så känner ju inte alla inför träningen, det är målsnöret som hägrar.

Visst njuter jag ibland under passen, jag skrattar på ett danspass, triumferar över ökade vikter på gymmet eller andas in skogsluft under löpturen. Men om jag rannsakar mig själv så är det känslan av att tillhöra något större som jag suktar efter. Den där coola, fina klubben där du och jag kämpar tillsammans, motgångarna behövs för att vi ska känna oss enade. Vi som plågar oss korta stunder för att kunna njuta långa. Det finns ingenting som får en att känna sådan gemenskap som att jobba mot en gemensam fiende - det där hårda slitet, svetten, tyngden, andnöden, träningsvärken, den där förbannande känslan nä nu fan lägger jag av jäkla skit det är är bara för jobbiiiiiigt.......och så är det över. Och du får kliva upp på pallplats bredvid dina klubbkompisar, vara en hjälte och i publiken står de som vill gå med i er fina förening men inte riktigt vet hur.

Det är den känslan, som får mig att lägga 25 timmar i veckan.