Livet är en tävling

Jag älskar att tävla. Nej, det gör jag ju inte alls. I alla fall inte mot andra; jag avskyr det, jag blir osäker och nervös och irriterad. Men mot mig själv - det är en annan femma.

Me, myself and I tävlar faktiskt i flera nervkittlande grenar varje dag. Under uppvärmningen på crosstrainern tävlar vi alltid "en kalori mer än förra gången", det vill säga antalet kalorier som maskinen anger att jag lyckas förbränna, ska höjas med 1. Varför kalorier? Jo för att det är den minsta enheten som maskinen mäter, jag värmer oftast upp i 10 minuter så tiden kan jag inte öka, att höja motståndet 1 nivå varje gång är ohållbart men att öka antalet förbrända kalorier är precis lagom. 105 ligger jag på nu. Sen är jag förstås medveten om att den där siffran knappast har något med verkligheten att göra. Men det struntar jag i, jag har aldrig räknat hur många kalorier jag bränt, det är jämförelsen som är viktig!

Igår varvade jag ned på en cykel (se nedan). Tänkte ursprungligen cykla i en kvart men hela tiden var jag sugen på att sluta. Och 100 kalorier var långt bort (ni vet, cyklarna är ju rätt sega). Så jag bestämde, "50 kalorier - sen är det bra för idag". Men då displayen visade 50 kalorier stod klockan på 7 minuter. Så då bestämde jag att, "3 minuter till, så att det blir 10 totalt, det orkar jag". När klockan stod på 10 minuter var det å andra sidan bara några få steg kvar till 75 kalorier... och så höll jag på.

"Bara till 100!"