Gör ni det? Jag kämpar verkligen med att försöka klippa bandet mellan mat och känslor. Jag är en quitter av rang som bara vill begrava mina sorger i en burk Ben & Jerrys så fort livet inte stryker mig medhårs.
Visst äter jag B&J (Half baked äger!) men på mina egna villkor, inte som tröst och definitivt aldrig då jag kommer att ångra mig efteråt (igen, Half baked är helt enkelt för god - och för dyr - för att ångras).
Två bra tips när du känner "näe du skiter jag i det här" och river upp paketet med extrastora choccolate chip cookies:
- bestäm att du ska få äta dina kakor. Men innan det måste du äta en frukt. Eller en macka. Kanske en tallrik fil? Så kan du och dig själv ha diskussionen om kakorna igen sen.
- Ha hemma kompromissalternativ. Saker som känns bra att gotta ned sig i men inte lämnar lika tydliga spår på vare sig samvete eller figur. Till exempel kanelknäcke, smaksatta riskakor, nyttig dipp med grönsaker, en skål där du drygar ut chokladbitarna med russin och nötter.
Mina överviktskilon (när grav-kilona väl var borta) är till 99% tröstätningskilon. Jag lär mig, sakta och det går bättre och bättre. Men det är en process. Jag tog tag i känsloätandet på allvar för 3,5 år sen och foluserade enbart på det arbetet då, inte viktminskning. Detta året börjar jag känna att jag behärskar de flesta situationer, det går faktiskt långt mellan tröstätar-gångerna. Istället planerar jag in godsaker och njuter till fullo. Ingen ångest!
SvaraRaderaInplanerade godsaker är grejen, håller helt med! Istället för att i efterhand ha ångest och kompensationsmotionera vet man att man är värd det där goda. Skitbra!
SvaraRadera