Träningen igår har lämnat baksidan på mina lår möra som oxfiléer så jag bestämde mig för att det skulle bli en lugn, mysig joggingtur i regnfriskt Stockholm.
Jag siktade på att hålla 6.30-takt (att en kilometer tar 6 minuter och 30 sekunder att springa). Första kilometern och andra kilometern tog 6.27 och 6.24. Den tredje och fjärde tog 6.42 respektive 6.49, i uppförsbacke. Jag joggade riktigt lugnt och det kändes bra.
Men sen hände något, en peppig sång kom i playlisten (nej - jag tänker inte säga vilken, min skämsigt ocreddiga pepplista får ni ta del av när vi lärt känna varann bättre) och jag kände mig lätt som en fjäder.
Jag ökade och sprang nästa kilometer på 6 blankt, kände att jag hade ännu mer kraft och ökade till 5.50, och på den sista kilometern tänkte jag, "varför springer jag så långsamt? Nu spurtar jag!" så den hamnade på 5.17.
Sen stannade jag, fylld av ett lyckorus. Runners high?
Förut, när jag sprang mycket oftare, minns jag att det brukade vara lätt att springa - kanske var det så här lätt? Är den känslan på väg tillbaka?
Wow, den känslan skulle jag vilja få! Springer i och för sig inte så det får bli på kemisk väg i så fall ;-)
SvaraRadera