För några år sen kom jag in på en utbildning jag länge drömt och som jag inte trodde att jag någonsin skulle få chans att gå. Innan jag började på skolan jämförde jag mig med de som gick där och kände mig rätt värdelös, jag trodde aldrig att jag skulle kunna mäta mig med dem.
Då jag kom in på utbildningen slutade jag med den jämförelsen och började istället ställa mig själv och mina prestationer mot endast de som var bäst i klassen, de som gick årskursen över eller de som gått ut skolan och jobbat länge. Igen, kände jag mig underlägsen och dålig.
Varför blickade jag inte istället tillbaka, och tänkte på alla de som nu var i min gamla sits, som drömde om att komma in på skolan som jag gick på, som ville vara som jag?
Jag har många gånger gjort samma tankefel med mina kroppsmål. Istället för att se tillbaka på den jag varit - någon som inte orkade springa mer än en minut åt gången - suckar jag över dåliga kilometertider. Riktigt, riktigt dåliga - om man jämför med löpareliten ja.
Då bullen på axeln framträder önskar jag bort celluliterna istället för att tänka på att det nog finns många som skulle vilja byta lår med mig.
Då du står i gymmet eller i träningssalen - sneglar du surt på den där coola starka tjejen som orkar tio armhävningar fler än du och missar donnan bakom dig som avundsjukt glor på din vältränade rumpa?
Väl skrivet! Svår balansgång dock. Att se framåt, till den man skulle kunna bli men samtidigt bli peppad av den framgång man hittills haft. Överlag mår vi nog bättre av att skåda våra egna navlar ibland istället för andras ;-)
SvaraRaderaÅh så bra skrivet fina du!! Du är klok du!
SvaraRaderaKul att ni tycker så hörni!
SvaraRadera