Min bästa träningskompis

Jag berättade förut att jag sällan springer med någon. Det är inte sant.

Jag springer aldrig riktigt ensam. Jag har en liten tjej i 11/12-årsåldern som väldigt ofta springer vid min sida.

En liten tjej med långt ljust hår och fräknar. Hon är lång och tung för sin ålder, på väg in i puberteten, kroppsmedveten och självkritisk. Hon älskar svenska, hon hatar gympa. Hon älskar glass och godis och hon hatar att springa, och det märks.

Lilla tjejen bredvid klagar ofta då vi är ute och springer. "Snälla kan vi stanna nu?", "jag hatar det här, jag vill gå", "jag är tjock och värdelös på att springa, det är ingen idé". "Jag kommer aldrig bli en sån som du."

Men hon stannar inte, för jag svarar alltid "Nej, du får inte stanna. Du känner dig värdelös nu, men vänta och se. Om tio år kommer det att börja vända. Alla som en gång sprang om dig kommer bli långsamma, men du - du kommer att bli snabb. Den kropp som du nu ser som en förrädare och ett dåligt arv, kommer att bli din bästa kompis. Ni kommer bli ett oslagbart team. Du kommer visst att bli en som som jag. Du kommer att bli mig.