En lång historia: min kropp och min träning under graviditeten

• Bild 1: v.16 (4:e månaden) tyckte magen var stooor.
• Bild 2: I v.39. (strax innan födsel) insåg att magen i v.16 inte varit så stor...
  
• Bild 3: Exakt tre månader efter att knatten föddes

Min kropp har hämtat sig väldigt bra efter graviditeten för snart 1,5 år sedan. Jag hade tur.

Och då menar jag inte att jag hade turen att ha bra gener, för så är det inte. Inte heller att jag hade turen att få en väldigt lätt graviditet, för det hade jag inte heller.

Men jag hade tur som hade hunnit lägga en bra grund. Jag hade träningsvanan inne, jag visste vad som var bra mat för min kropp och framför allt; jag hade rätt mental inställning som tillät mig att fatta sunda beslut.

Innan graviditeten var jag smal men normal, lite smalare än idag, lite mindre muskulös (mer om det om ni läser min bakgrund). Jag gick upp 13 kilo och fick ofta kommentarer om att jag hade en liten mage. Det stämde inte egentligen för mitt SF-mått (hur stor livmodern är kan man säga, ett sätt att mäta magar) var normalt. Men jag är så lång att magens kurva blev mycket planare - som en banan snarare än ett välskrivet C om ni förstår? Kotten kunde sträcka på sig.

Den första månaden under graviditeten orkade jag knappt träna. Man blir jättetrött (och väldigt illamående i mitt fall). Efter ett tag kom orken tillbaka men då vågade jag inte springa - jag hade läst en dansk studie om att fostret kan gå miste om tillräcklig blodtillförsel om man tränar så pass ansträngande (förlåt alla gravida som jag skrämmer upp nu!) Jag höll istället ett hyfsat tempo på konditionsmaskinerna, lyfte lite vikter, kände att jag fjuttade men hey, jag var ju van att gå till gymmet. Vad annars göra med all denna fritid? Särskilt då vinmiddagar, fester och utekvällar var strukna från listan...

Då jag var i sjätte månaden fick jag foglossning. Det betyder ungefär att det gör djävulskt ont i bäckenbenet och det känns som om hela det partiet ska krasa ihop i en liten sorglig hög då man tar ett endaste steg. Gud, så ont jag hade. Jag kunde inte gå. Men - jag kunde cykla. Då rör sig nämligen höfterna parallellt och det gör inte ont alls, musklerna stärks.

Så jag cyklade, på motionscykeln, magen i vädret, i pensionärstakt. Sen gick jag av och haltade mycket långsamt därifrån. Måtte varit en underlig syn.

Men efter en månad konstaterade barnmorskan förundrat: "Oj! Du har botat din foglossning med motion! Jag har hört talas om det men tyvärr har jag inte lyckats motivera någon med så ont som du att försöka." Jag försöker förmedla detta till gravida med foglossning, men det faller inte alltid i god jord. Och det förstår jag; om jag hade helvetesont och någon hurtbulle sa åt mig att gå och cykla på gymmet skulle jag också rota fram hagelbössan...

Jag fortsatte att gå till gymmet under de två sista månaderna, mitt allra sista besök var 1,5 vecka innan minstingen kom ut. Efter det gick jag bara och simmade, i ett underbart badhus på Södermalm. Bara jag, magen och ett gäng vithåriga damer som efter några varv bröstsim dukade upp kaffetermosen på caféborden bredvid bassängen och satt där i badrock och skvallrade.

Under hela graviditeten tränade jag i snitt bara två gånger i veckan. Omkring 30 minuter åt gången. Och med en intensitet som nu skulle få mig att skämmas. Men jag tror ändå det gjorde stor skillnad för hur min kropp återhämtade sig. Vi höll igång, jag och kroppis. Vi hade det bra på gymmet. Musklerna glömde inte hur kul vi brukade ha tillsammans. Och redan efter sex veckor var det party igen. Eller i alla fall började förfesten då.

Idag är som sagt kroppen tillbaka - i stort sätt. Magen har lite mer hud (märks bara om man står på fyra och det gör jag sällan på fotografier...?) boobsen har nog tagit mer stryk av min formtoppning än av graviditeten : ) Och jag är lite bredare i... hm, benstommen? Konstigt men så är det. Större omkrets på BH:n till exempel och ni kan ju intyga att jag inte är så fläskig över ryggen. Och så behöver jag större skor. Men... så finns det ju krig och svält och sånt också.