En riktig höjdardag igår. Mr och jag tränade ihop! Hela familjen cyklade till lekparken, sen lekte vi loss lite innan det var dags för uppvärmning. Vi sprang ett par varv som uppvärmning runt en kort slinga som går runt lekparksområdet (jag sprang ett varv medan Mr lekte med kotten, sen sprang han, osv).
Sedan var det dags för ett antal övningar bland annat:
- chins och pullups på järnräckena (ni vet de där med tre olika höjder)
- armhävningar (på bänk för mig)
- rodd liggande under järnräcket (mellanhöjden för mig, lägsta för Mr)
- Utfall bakåt från bänk
- Grodhopp
- Plankan
- (springa upp och ned i trappan till rutschkanan, knuffa på en gunga hundra gånger och sitta och balansera på huk vid sandlådan kanske också räknas? ;-)
Smart upplägg, att ni varvar passandet. Jag har inget barn att passa så jag får klappa en sten mellan setten, eller bara köra köra köra!
SvaraRaderaGrymt bra, ska få Barnafadern att hänga med på skojigheter i veckan! Vill också tillbringa den dyrbara sovtiden med egogrejer... BTW, testat curtsy lunges? Tex på utfallen bak från bänk, gå ner snett, liksom, så att knät hamnar bakom foten. Som en nigning. Googla, annars kommer du slå ihjäl dig om du går på min beskrivning... Hur som helst, fick grymmego träningsvärk av den på utsidan av rumpan, så att säga. Bra för gropen, tror jag! (även om min fortfarande är gömd under fluffet!)
SvaraRaderaSnygga ben du har!
SvaraRaderaDu, vad är du för kroppstyp om man får fråga!
Tack för en helt otroligt peppande blogg. Läser den framförallt innan mina löppass de dagar det känns lite tungt.
SvaraRaderaFör tre år sedan var jag med om en olycka under ett löppass. I princip allt var sönder i knät. Ett och ett halvt år av daglig rehanbilitering, smärta och bakslag. Läkarna sa till mig att jag inte skulle kunna gå utan att halta och allt annat än rehabträning skulle vara uteslutet. Men någonstans sa det i magen att nej, så ska det inte vara, jag ska springa igen. I februari i år tog jag min första kilometer efter skadan och efter det har det rullat på, i juni sprang jag vårruset på 22.22 och i augusti springer jag blodomloppet. På grund av en nervskada gör knät ont när belastningen är tung men det är inget som är farligt. Det känns så skönt att kunna överbevisa läkarna att det går visst, med ett stort mått beslutsamhet och tålamod. Tack vare peppande bloggar som din orkar man bita i de dagar det känns som någon dragit svärd igenom knät, och känslan när man ligger på vardagsrumgolvet, trött och jäklig men så himla lycklig. Så tack fina du för att du är en inspiration för mig, och många andra.