Nya tag, nya ställningstaganden

Då jag startade upp bloggen igen efter den stora, officiella nedläggningen, var känslan ungefär som när man byter pojkvän. Har man precis dumpat en supersocial typ vill man ha någon gulligt blyg, var förra kärleken en svår, kulturell typ längtar man efter en avslappnad svennebanan. Det motsatta är det som intresserar, med andra ord. Jag hade någon slags förhoppning om att kunna omforma bloggen tillbaka till det lilla mysiga, personliga krypin som den startade som. En anonym blogg, ett kortsiktigt formprojekt, lite pepp från främlingar. Så började det ju. Fast då tyckte jag ju det var häftigt och härligt att växa och mitt väldigt nyfikenhetsväckande bloggnamn stack ut bland kommentarerna, länkningarna blev flera och the rest is history.

Jag vet inte exakt när det började bli jobbigt. Jag förstår att det låter otroligt arrogant att säga att man vill ha färre läsare men det var väl inte antal besökare det handlade om utan snarare uppmärksamheten som tärde, jag tror att de som varit/är i samma sits förstår vad jag talar om; till slut orkade jag inte se alla mails i inkorgen om förslag på samarbeten hur spännande de än var - jag orkade inte ta ställning. Att DHL ringde och frågade när jag var hemma för de skulle leverera något gick från att vara superhäftigt till störigt och inbjudningarna till event fick mig att bara vilja krypa in i soffhörnet för alltid. Något som var jobbigt på allvar var förstås de negativa kommentarerna som kröp innanför skinnet på en. För att inte tala om hur samvetet tyngdes av de hundratals kontaktförsök från tjejer som hade problem med sin relation till mat och sin kropp och sökte min hjälp. Det kulminerade nog då Blog Awards krockade med min svärmors 60-årsdag och jag kände mig tvungen att berätta för min hittills ovetande omgivning om varför jag skulle flyga till firandet (utomlands) en dag senare än alla andra (då krävs en stor ursäkt och en vit lögn kändes inte lägligt).

Då hade Smaljeansen inte funnits i ett år ens, men jag bestämde mig för att lägga ned.

Sen dess har landskapet för hälsa/träning/fitness-bloggar förändras något oerhört. Då jag startade min blogg hade jag lite som ledord att den skulle ha en snygg design, vara välskriven och innehålla bra foton - något som jag tyckte nästan helt saknades i vår genre jämfört med till exempel modebloggarna. Nuförtiden svämmar feeden över med bloggar som möter mina kriterier, vilket härligt smörgåsbord! Hinner inte läsa alla fina, välskrivna inspirationskällor.

Det är rätt skönt. För en tjej som helst inte vill behöva fundera allt för mycket på vad folk vill ha. Det finns liksom alltid andra som fyller behoven, numera. Den här vändan har jag märkt också att ja, jag kan skriva varje dag eller så kan jag inte skriva något på två veckor och det gör liksom inget alls. Det kommer som det kommer (även om det oftast är era fina kommentarer eller mail som får mig att börja igen).

Jag har inte kollat min läsarstatistik på länge men Mr brukar kolla den och upplysa mig om min alldeles lagoma popularitet, en bit ifrån gamla siffror men ändå en fair share som verkar vilja läsa om vad jag tränar, hur jag känner, se bilder på min mat och mig och i allmänhet få reda på vad Elbe, Mr, Kotten och Kvisten har för sig varje dag :-)

Lite rester finns förstås kvar från storhetstiden, det är ganska ofta någon länkar till mig eller mailar mig en rad om att jag betytt något för dem. Vilket är så himla fint. Och jag verkar stå kvar på PR-byråernas listor för jag får fortfarande ganska så mycket invites (och snart ska jag nog gå på något kul event igen, träffa folk och få fräsch input!). Jag har konsekvent tackat nej till produkter (fast jag grät lite inombords då jag nobbade en helt ny juicemaskin men så lite som jag bloggade då kändes det inte rätt. Damn. Min nuvarande är så dålig! ;-) men nu när jag skriver oftare och mer konsekvent så tänker jag nog öppna upp för fler samarbeten också.

Vi får se, vi får se. Vad det blir. Jag har ju alltid mina begränsningar. Eller som en annan av de största träningsbloggarna sa till mig för ett par år sen; "du är ju den enda av oss som inte är i branschen och det kanske är det som är charmen". Och det stämmer kanske. Jag har ju ett yrke jag älskar som har med något heeeelt annat än hälsa att göra. Vilket innebär att jag måste försöka hinna klämma in träning och kostplanering och hälsotänk i livspusslet precis som vilken annan småbarnsmorsa som helst.

Kul att ni hänger med fortfarande i alla fall. Och tack till alla er som jag inspirerat en gång i tiden, nu är det jag som går in på era bloggar och känner "wow! Kan vi byta?" ;-) P&K Elbe