Igår var jag på en avskedsmiddag med mina kollegor från gamla jobbet. Det kommer bli ett officiellt avsked på en lunch senare men jag ville ha en mysig gettogether med de närmast sörjande och hade valt ut sju härliga människor som jag tog med mig till Wagamama. Jag åt mangosallad, friterad tofu, tonvis med koriander och en osannolikt god ingefärscheesecake.
De hade köpt superfina presenter till mig (kokboken från Blueberry som jag själv gett bort en gång och trånat efter) samt en massa nötter och superbär därifrån och jag blev lite rörd över att de känner mig utan minsta hint.
Det blev många gapskratt och vi satt där mellan 17 och 19.30 så man hann hem till en andra kväll också, perfekt. På hemvägen kände jag mig, graviditet och nytt jobb till trots, pigg och full av energi. Det kanske inte låter så konstigt men för mig är det inte alltid så, och jag blev väldigt glad av alla dessa energigivande människor.
Jag är en person som alltid haft lite svårt för utdragna sociala samspel. Jag älskar släktmiddagar och tycker det är trevligt med fester men då kan man ju också dra sig undan ibland och hämta andan lite eftersom alla alltid har någon annan att prata med. Jag vet inte om jag alltid varit så här, då jag var tonåring minns jag mer av det där två och två-umgänget då man fikapratade bort timmar, tanken på det nu gör mig helt utmattad. Då jag var deprimerad efter förlossningen (och det här känner ni säkert igen som upplevt det) blev det sociala som ett oöverstigligt hinder. Hålla kontakt, umgås, svara i telefon... oerhört svårt. Minns ett tillfälle då min bror ringde på dörren och jag bara klarade.inte.av.att.öppna. Brorsan, liksom? Det där sitter kvar lite som en rest än idag tycker jag, men nu ser jag det väl mer som en del av den jag är, även om jag försöker träna bort det. Jag blir helt enkelt oftast trött då jag umgåtts med någon/någon länge, vill ofta gå hem ganska tidigt och behöver då liksom "vila" mig.
Det senaste året har det ju varit ganska hypat att tala om personlighetstyperna introvert/extrovert. Orden är rätt förklarande i sig men en viktig grej är tydligen att introverta personer samlar energi i ensamhet, medan extroverta gör det i sällskap. Jag har inte läst någon av böckerna som skrivits i ämnet men då jag lyssnade på Alex och Sigges podcast förklarade de att det fanns fyra varianter; människor som är introverta är nämligen inte alltid blyga. Och tvärtom. Man kan till exempel vara extrovert och oblyg - här befinner sig säkert många dokusåpadeltagare. Men visste ni att det finns flera skådisar med scenskräck? Kanske kan man definiera dem som extroverta men blyga. Själv skulle jag då anse mig introvert/oblyg för jag har inte det minsta problem med att prata med nya människor, hålla tal, underhålla gäster eller leda grupper. Men det gör mig så trött. Och jag gillar verkligen att vara ensam.
Vad skulle ni definiera er som?
Precis som dig så är jag introvert men oblyg, för jag har inga problem med att prata med nya människor eller vara extremt social men jag tankar energi bäst när jag är ensam. Det blir dock lite svårt att få ihop paketet ibland men jag lär mig nya saker varje dag och även mina vänner som accepterat att jag helt enkelt är sådan!
SvaraRaderaVad intressant! Måste sätta mig in i detta mer. Jag känner igen mig jätteväl i det du skriver om att bli "trött" av att umgås och vilja dra sig hemåt och vila. Härligt att höra att jag inte är ensam om detta :) Min bästa kompis kan prata på i ett och jag blir verkligen helt slut av det och måste tex låtsas gå på toa för att hämta andan ibland :) Trots detta är jag ett sällskapsdjur och sällan vara ensam men då helst umgås med personer jag känner jätteväl ex sambon och man bara kan hänga utan att aktivt socialisera hela tiden. Jag har inte heller varit såhär jämt, jag tror det började då jag träffade min nuvarande pojkvän som är ganska tystlåten och det smittade nog av sig. Jag är nog introvert och semiblyg, då jag ofta känner mig blyg och osäker i nya sammanhang men är väldigt bekväm och oblyg (dock gärna lite tystlåten) bland "de mina".
SvaraRaderaJag känner såväl igen mig i det du skriver. Som person har jag alltid varit social och älskat tillställningar där jag fått tjata med folk tills stämbanden knutit sig och läpparna torkat.De senaste åren har dock min uppskattning för sociala tillställningar successivt reducerats och jag vill gärna ha möjlighet att dra mig undan och hämta andan, annars blir jag fullständigt utmattad och alla sinnen stänger av. Samma sak gäller längre telefonsamtal. Förr kunde jag sitta i timmar medan jag nu för tiden knappt orkar med 1 minut utan att bli uttråkad, rastlös och därmed en dålig lyssnare. Märkligt hur man an förändras med tiden :-/
SvaraRaderaJag har gjort Myers-Briggs-testet genom jobbet och blev då introvert och det stämmer mycket bra. Just hur jag hämtar energi - själv, genom att skriva, tänka, etc. Så mycket av det du skriver känner jag mycket väl igen mig i.
SvaraRaderaVad skönt att läsa om någon som har lyckats med livet men ändå beskriver samma som jag känner. Jag tycker om att umgås med folk och tycker det är kul men efteråt så måste jag få vara själv och vila upp mig hur roligt jag än har haft det. när jag skriver lyckas med livet så menar jag att tex kunna ha familj osv. kanske låter som en självklarhet men för mig ( som också har asperger) kan jag ibland tvivla och tro att jag alltid kommer leva ensam. Förlåt för lång roman om mig men jag blev så glad när en person som du som jag tycker verkar vara så himla härlig, klok och cool också är introvert.
SvaraRaderaFörövrigt så måste jag tacka för en jättebra blogg! :)
Jag definierar mig precis som du. Introvert men verkligen inte blyg. Älskar att umgås med människor till en viss gräns, då behöver jag krypa in i mitt skal och återhämta mig och ladda med ny energi i min ensamhet. Läst boken "Drunkna inte i dina känslor"? Om inte - gör det. Den har öppnat ögonen på mig och gör att jag förstår mig själv bättre. För ibland känner man ju sig som den enda i väääärlden som inte orkar (eller VILL) umgås med folk 24/7. Starkskör är ett bra ord. Kram!
SvaraRaderaKul att höra att ni känner igen er! Ja, det finns alldeles för lite sagt om detta, något som jag tror många människor känner. Kram!
SvaraRaderaSamma som du :-)
SvaraRaderaSom å titte i spegelen, Elbe...skremmende lik, men godt å lese at man ikke er alene. Jeg kjenner meg veldig igjen i teorien om høysensitive mennesker. Har du lest om det? Ticks all the boxes for me. Jeg sender deg en mail snart! Kram fra Siri i Norge <3
SvaraRadera