Träning är något så otroligt brett och stort, det verkligen finns högt och lågt och mycket däremellan. Många olika sorters människor.
Elitsatsningar, OS-guld och träningsläger i Polen - stavgång, sjukgymnastik och en promenad varje kväll. 100 situps bredvid sängen varje kväll då man är 14, den första löprundan du spyr av, abkiller från TV-shop i garderoben. Nyårslöften, salsakurser, studsmattor!
Alla har en relation till motion - ibland handlar det om sann kärlek men ibland är relationen dålig, icke existerande, en blinddejt som gick fel och skammen ligger och skaver. Som skyddsnät: det trygga facket. Här i min lilla bomullsklädda låda hör jag hemma och tänker stanna.
- Jag skulle aldrig kunna styrketräna - jag är helt enkelt inte en sån där gymmänniska.
- Löpning är inte för mig - jag blir så uttråkad av att bara springa runt i skogen!
- Jag går aldrig på pass, jag har usel koordination och gör bara bort mig.
- Magrutor är fysiskt omöjligt för mig att få.
- Yoga och sånt där flum är absolut inte min grej.
Tryggheten av att sätta och luta sig mot begränsningar. Gärna snäva sådana. Det är känsligt, det är klart jag fattar att det är så. Lätt att känna sig bortgjord. Lätt att hamna en pinsam halvtakt efter på Zumban eller släppa sig högt på ett akrobatiskt Pilates-pass.
Men det är farligt att fastna. Farligt och dumt.
Jag skyllde länge min oförmåga att göra armhävningar på mitt gamla armbrott och slapp alltid göra några - en härligt självuppfyllande begränsning eftersom jag inte direkt blev bättre på armhävningar av att aldrig göra några.
Jag trodde också länge att jag hade något slags hjärt/lugn-fel eftersom jag inte orkade springa längre än några minuter åt gången. "Det tar stopp. Gör ont i bröstet. Går inte. Jag bara är sån."
Fast det var inget fel alls på mina organ. Konditionen däremot, den var det inte så bra med. Ojdå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar