onsdag 12 juni 2013

Alla älskar en underdog: Kroppen och knoppen just nu


Ja. Jag har ju skrivit lite kort om detta i tidigare inlägg, tänkte skriva lite mer om det nu. Vad som hänt med min kropp på senaste och hur jag känner inför det (som ni märker återupptar jag bloggandet i den här formen, blandar vardag med lite djupare tillbakablickar så ni kommer in i det, hoppas okej).

I höstas/vintras blev jag ju rejält sjuk av en resistent bakterieinfektion, vilket ledde till att jag inte tränade mer än sporadiskt på.... kanske 2 månader? Rätt mycket. Försökte äta rent men som alltid blir det för mig ofta sämre kost när jag inte tränar, dels föder den där rörelsen en naturlig hunger hos mig, dels så triggar det naturligtvis igång tröst-tänket och med det tröstätandet. Redan då kände jag mig lite off i formen men ingen big deal. Visste ju att jag skulle komma igen.

Nåväl, efter jul så körde jag iaf en drive och rensade ut sockret några veckor (oftast blir jag sockerberoende ganska snabbt och kommer ur det snabbt om jag anstränger mig, och det har stor effekt på mitt välmående). Sen åkte vi på semester till Egypten och jag kände väl att tja, bikini i januari är inte optimalt, men det var till att gilla läget. Visst, alla mina shorts satt trångt men å andra sidan fyllde jag ut bikiniöverdelen med råge så jag spatserade rätt avslappnat på playan.

Samtidigt hade jag kickat igång min nya styrketräningsregim och med den lite tveakade kostvanor (timade kolisar, mer om det i ett annat inlägg) och det blev bara bättre och bättre, jag la på mig musklerna jag tappat och ökade i styrka like crazy.

Sen blev jag då påkörd av tåget. Sköldkörteltåget. Eller snarare så blev sköldis påkörd av min egen kropp, om vi ska vara noga med liknelserna. Det är nämligen så att antikroppar i mig angriper den... ska förklara det där mer någon annan gång. Men iallafall så stannade min ämnesomsättning tvärt. Först blev jag trött och seg. Nedstämd. Sen blev mitt hår torrt, naglarna gick sönder, jag blev konstigt svullen i ansiktet.... Då jag gick till husläkaren trodde jag mer att hon skulle säga att jag hade en vårdepression eller någon form av utmattning från jobbet, men det var sköldkörteln det var fel på. Av olika anledningar (infektionen) kan jag inte på en gång vända den trenden pang bom med en buckload medicin. Jag äter en låg dos nu och är piggare, men det är inte som att jag kommer att bli smal som ett skosnöre på en tablett.

Dags för bodytalk. Jag gick upp ungefär sju kilo, då tippar jag på att 1-2 av dem faktiskt är muskler från min braiga träning just då, något kilo från lite tröstsnarr och kanske 5 faktiska kilon från avstannad ämnesomsättning. Och det, mina vänner, är så himla konstigt. Jag som alltid predikat kalorier in, kalorier ut. Och så finns det faktiskt något som kan göra att man lägger på sig vikt i en rasande takt (3-4 veckor ungefär) fast man tränar och äter helt by the book och så som man gjort innan.

7 kilo. Är det så mycket? Jag väger c:a 73 kilo nu, ni som följt mig från början vet att jag började på vad var det 68 då? På 175 centimeter. Varit nere på 61 som lägst efter graviditeten tror jag. Tyngre än någonsin mao. Men å andra sidan har jag ju en helt annan kroppsform än för två år sen, en muskulös kropp bär definitivt upp lite extra hull bättre. Det både syns, och inte syns. När jag ser familjefoton från något år sen tänker jag mest "oj vad smal jag var då". Men det är inte som att jag tror min omgivning tisslar om det direkt. Det skulle väl vara någon som dagligen såg mig avklädd i gymmet, men jag tror de är för artiga för att påpeka sådant. Artig är även min andra hälft, som dessutom är rätt förtjust i kurvor. Man ska inte överskatta sig själv och tro att alla andra kollar på ens kropp, de är faktiskt alldeles för upptagna med att oroa sig över att du kanske kollar på deras. Nä, 7 kilo, det är inte så mycket.

Men sen finns det dagar då 7 kilo är jättemycket. Framför allt då jag ska välja kläder. Utan att skoja så har jag köpt c:a 10 nya byxor, jeans och shorts i vår (Mr lär grimasera då han läser detta) men sanningen är att jag inte får på mig de gamla. Jag kan bara ha kanske 5 par av min trosgarderob, alla vårjackor jag tog fram gick inte att knäppa och lådan med sommarkläder bara orkar jag inte prova mig igenom. För att inte tala om träningskläderna, visst de ska sitta tight men inte så tight. De dagarna då jag verkligen inte gillar vad jag ser i spegeln. Känner man sig någonsin fetare än i för små kläder? Då jag blir sur att jag själv inte gjort något fel och ändå tvingas 'börja om'. Då jag märker att min vikt faktiskt påverkar vad jag orkar i gymmet, kroppsviktsövningarna. Då är 7 kilo FÖR mycket.

Så, jag ville bara få ut mig det här gnället. För summerat så tycker jag att jag är alldeles för gammal för att noja över min kropp. De senaste veckorna har jag faktiskt börjat växa i mitt nygamla skal på ett fint sätt. Märker hur riktigt tighta långa kjolar är extra klädsamt över kurviga höfter. Känner mig nöjd över min fylliga urringning. Gläds över att jag faktiskt har en himla slät och utfylld hud tack vare muskler och regelbunden motion. Allt sitter liksom på plats ändå, celluliterna har inte attackerat allt för illa och rumpan är långt ifrån platt. Kommer väl säkert träna ned mig till ett skosnöre sen igen någon gång, men ni kan gärna försöka stoppa mig då, och påminna mig om sunda tankar.

När jag tog de här fotona ville jag ge en härlig bakgrundsbild till storyn; "hey, här är min nya mulliga mage men jag skäms inte för den!". Det var bara det att... när när jag la in fotona i kameran i datorn och skulle välja (u know, man tar trillioner), så oops, magen såg inte alls så mullig ut på bild som jag upplever den. Det blev nästan skämmigt. Jag fick liksom sitta och välja foton där den vällde ut som mest.

Bara en sån sak. Body image!

XOXO Elbe



15 kommentarer:

  1. Tänkte på det, när jag såg bilderna först, att här sitter väl ingen underdog? Du är suverän, jättefin och härligt ärlig och jag förstår dina tankar och nojor men som du själv konstaterar - in your head. Läste du molly galbraiths blogginlägg igår? För himla bra, och hon har också sköldkörtelproblem (och annat) om jag förstår det rätt. Anyway. Härligt att du är "för gammal" för att noja över din kropp, för då är jag också det :-). Och kurviga höfter och schysst urringning är bra skit. För att inte tala om muskler, jag vet att du har dem! Jag lovar att påminna dig om sunda tankar om det behövs. Puss och kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, ska kolla upp, tack <3

      Radera
  2. Tack för att du delar med dig och det är konstigt det där med att lära känna sin nya kropp.

    SvaraRadera
  3. Jag tycker ju ändå du är himla fin! Viktigast är att bli FRISK eller hur? Jag har haft en bakterieinfektion hela våren och kom mig iväg till läkare först igår, nu betyder utebliven träning ingenting, nu fattar jag att bli frisk först är grejen. Heja dig, glad att du är tillbaka! <3

    SvaraRadera
  4. så lustigt. jag drabbades också av en hormonell sjukdom ungefär samtidigt som du verkar det som, fick medicin och gick upp ca 7 kg på fem dagar, och det har hållit i sig. och innan det tränade jag sjukt mycket och åt så himla duktigt och var så himla smal. jag fick en kris, kan man lugnt säga. och värst som du säger var, alla kläder som plötsligt var för små. det är något med det som känns så himla förnedrande. ens gamla favoritkläder går plötsligt inte ens att stänga igen längre. byxor går inte på, kappor glipar osv osv. aldrig känner man sig så tjock som då. aldrig tycker man så illa om sin kropp som då. men till vilken nytta? sedan omvärderade jag hela min kroppsuppfattning. om någon yttrar sig igen om kalorier in-kalorier ut, precis som du nämner, så kommer jag bara skaka på huvudet och sucka. vad vet ni om kroppen? och att en tränad och smal kropp skulle vara detta livets högsta mål. det är ju helt galet. när det finns så mycket annat man kan göra. umgås, läsa, tänka, lyssna, drömma, äta, dansa, vad vet jag. ser fram emot den nya utveckling som din blogg har tagit :)

    SvaraRadera
  5. Du är så jäkla cool och snygg, huruvida magen är platt & rutig eller mjuk & kurvig gör ingen skillnad, du är lika fantastisk ändå! Glad att ha dina funderingar och kloka ord tillbaka oavsett kroppsform.

    SvaraRadera
  6. Du ser stunning ut. Ärligt, alltsâ. Känner mig helt inspirerad!

    SvaraRadera
  7. Tycker du är superfin!

    http://lyckaochlopning.blogspot.com/

    SvaraRadera
  8. Håller med alla ovanstående! Heja dig!

    SvaraRadera
  9. Vad fin du är!!! tack för en bra blogg!

    SvaraRadera
  10. Kan man vara vackrare på insidan och utsidan?! Svårslaget.

    SvaraRadera
  11. Du är alldeles fantastisk, u go girl!

    SvaraRadera
  12. Åh så jäkla skönt inlägg. Jag är på precis samma ställe känns det som, alla kläder från ifjol passar inte längre. Jag tycker det är nyttigt att höra att jag inte är ensam, och du har fin mage precis som du själv kommit fram till :) Jag måste säga att jag tycker om min något fylligare kropp också.

    SvaraRadera
  13. Känner igen mig i detta väldigt väl. Exakt samma sak har hänt mig. Och jag skäms över att jag inte känner mig bekväm i min "nya" kropp. Jag vägde 58 kg och pendlar nu mellan 65-67 (alltid varit den "sportiga" och "vältränade" och nu även om jag är det så syns det inte längre på samma sätt). Så du är inte ensam och här får du lite av den styrkan jag har idag. För idag är en bra dag. KRAM

    SvaraRadera
  14. I all denna tränings- och viktnedgångshets är det härligt att få läsa ett uppfriskande inlägg som visar en annan sida av myntet. Tack för ett ärligt och inspirerade inlägg! :)

    SvaraRadera