Alla älskar en underdog: Kroppen och knoppen just nu

Ja. Jag har ju skrivit lite kort om detta i tidigare inlägg, tänkte skriva lite mer om det nu. Vad som hänt med min kropp på senaste och hur jag känner inför det (som ni märker återupptar jag bloggandet i den här formen, blandar vardag med lite djupare tillbakablickar så ni kommer in i det, hoppas okej).

I höstas/vintras blev jag ju rejält sjuk av en resistent bakterieinfektion, vilket ledde till att jag inte tränade mer än sporadiskt på.... kanske 2 månader? Rätt mycket. Försökte äta rent men som alltid blir det för mig ofta sämre kost när jag inte tränar, dels föder den där rörelsen en naturlig hunger hos mig, dels så triggar det naturligtvis igång tröst-tänket och med det tröstätandet. Redan då kände jag mig lite off i formen men ingen big deal. Visste ju att jag skulle komma igen.

Nåväl, efter jul så körde jag iaf en drive och rensade ut sockret några veckor (oftast blir jag sockerberoende ganska snabbt och kommer ur det snabbt om jag anstränger mig, och det har stor effekt på mitt välmående). Sen åkte vi på semester till Egypten och jag kände väl att tja, bikini i januari är inte optimalt, men det var till att gilla läget. Visst, alla mina shorts satt trångt men å andra sidan fyllde jag ut bikiniöverdelen med råge så jag spatserade rätt avslappnat på playan.

Samtidigt hade jag kickat igång min nya styrketräningsregim och med den lite tveakade kostvanor (timade kolisar, mer om det i ett annat inlägg) och det blev bara bättre och bättre, jag la på mig musklerna jag tappat och ökade i styrka like crazy.

Sen blev jag då påkörd av tåget. Sköldkörteltåget. Eller snarare så blev sköldis påkörd av min egen kropp, om vi ska vara noga med liknelserna. Det är nämligen så att antikroppar i mig angriper den... ska förklara det där mer någon annan gång. Men iallafall så stannade min ämnesomsättning tvärt. Först blev jag trött och seg. Nedstämd. Sen blev mitt hår torrt, naglarna gick sönder, jag blev konstigt svullen i ansiktet.... Då jag gick till husläkaren trodde jag mer att hon skulle säga att jag hade en vårdepression eller någon form av utmattning från jobbet, men det var sköldkörteln det var fel på. Av olika anledningar (infektionen) kan jag inte på en gång vända den trenden pang bom med en buckload medicin. Jag äter en låg dos nu och är piggare, men det är inte som att jag kommer att bli smal som ett skosnöre på en tablett.

Dags för bodytalk. Jag gick upp ungefär sju kilo, då tippar jag på att 1-2 av dem faktiskt är muskler från min braiga träning just då, något kilo från lite tröstsnarr och kanske 5 faktiska kilon från avstannad ämnesomsättning. Och det, mina vänner, är så himla konstigt. Jag som alltid predikat kalorier in, kalorier ut. Och så finns det faktiskt något som kan göra att man lägger på sig vikt i en rasande takt (3-4 veckor ungefär) fast man tränar och äter helt by the book och så som man gjort innan.

7 kilo. Är det så mycket? Jag väger c:a 73 kilo nu, ni som följt mig från början vet att jag började på vad var det 68 då? På 175 centimeter. Varit nere på 61 som lägst efter graviditeten tror jag. Tyngre än någonsin mao. Men å andra sidan har jag ju en helt annan kroppsform än för två år sen, en muskulös kropp bär definitivt upp lite extra hull bättre. Det både syns, och inte syns. När jag ser familjefoton från något år sen tänker jag mest "oj vad smal jag var då". Men det är inte som att jag tror min omgivning tisslar om det direkt. Det skulle väl vara någon som dagligen såg mig avklädd i gymmet, men jag tror de är för artiga för att påpeka sådant. Artig är även min andra hälft, som dessutom är rätt förtjust i kurvor. Man ska inte överskatta sig själv och tro att alla andra kollar på ens kropp, de är faktiskt alldeles för upptagna med att oroa sig över att du kanske kollar på deras. Nä, 7 kilo, det är inte så mycket.

Men sen finns det dagar då 7 kilo är jättemycket. Framför allt då jag ska välja kläder. Utan att skoja så har jag köpt c:a 10 nya byxor, jeans och shorts i vår (Mr lär grimasera då han läser detta) men sanningen är att jag inte får på mig de gamla. Jag kan bara ha kanske 5 par av min trosgarderob, alla vårjackor jag tog fram gick inte att knäppa och lådan med sommarkläder bara orkar jag inte prova mig igenom. För att inte tala om träningskläderna, visst de ska sitta tight men inte så tight. De dagarna då jag verkligen inte gillar vad jag ser i spegeln. Känner man sig någonsin fetare än i för små kläder? Då jag blir sur att jag själv inte gjort något fel och ändå tvingas 'börja om'. Då jag märker att min vikt faktiskt påverkar vad jag orkar i gymmet, kroppsviktsövningarna. Då är 7 kilo FÖR mycket.

Så, jag ville bara få ut mig det här gnället. För summerat så tycker jag att jag är alldeles för gammal för att noja över min kropp. De senaste veckorna har jag faktiskt börjat växa i mitt nygamla skal på ett fint sätt. Märker hur riktigt tighta långa kjolar är extra klädsamt över kurviga höfter. Känner mig nöjd över min fylliga urringning. Gläds över att jag faktiskt har en himla slät och utfylld hud tack vare muskler och regelbunden motion. Allt sitter liksom på plats ändå, celluliterna har inte attackerat allt för illa och rumpan är långt ifrån platt. Kommer väl säkert träna ned mig till ett skosnöre sen igen någon gång, men ni kan gärna försöka stoppa mig då, och påminna mig om sunda tankar.

När jag tog de här fotona ville jag ge en härlig bakgrundsbild till storyn; "hey, här är min nya mulliga mage men jag skäms inte för den!". Det var bara det att... när när jag la in fotona i kameran i datorn och skulle välja (u know, man tar trillioner), så oops, magen såg inte alls så mullig ut på bild som jag upplever den. Det blev nästan skämmigt. Jag fick liksom sitta och välja foton där den vällde ut som mest.

Bara en sån sak. Body image!

XOXO Elbe