onsdag 13 augusti 2014

Om att lämna på MiniSATS

Jag har skolat in Kvisten på miniSATS. Eller skolat in och skolat in, hur mycket kan man göra med en mini, vi var där en gång och hängde tillsammans i 20 minuter och jag gick ifrån en kort sväng och kollade hur det funkade. Vilket var = bra. Hen satt i en bumbostol och slog vildsint på en plonkande babymobil och det var det.


Sen nästa dag lämnade jag hen i 20 minuter och gick och tränade. Dagen efter tränade jag 30 minuter och då blev jag ditropad i högtalarna och möttes av en vrålande liten Kvist och kände mammaskyldigt att jag borde döden dö. Men efter lite kontemplerande insåg jag att mini nog blivit skrämd av killen som jobbar där (vi har en liten rädd för män-period just nu) och lyckades rycka upp mig. Ett par dagar därefter var jag på't igen och lämnade och så har jag gjort sammanlagt fyra tillfällen nu och det har gått bra. Jag brukar vara borta 20-30 minuter, gå och kolla läget, gå och stretcha/avsluta övningarna i 10 minuter till och sedan hämta.

Det är superbekvämt och det gör stor skillnad för hur mycket/när jag kan träna.
Samtidigt är det inte helt oproblematiskt. Jag har inte skrivit här förrän nu om att jag lämnar in Kvisten enligt devisen "det du icke är beredd att diskutera, skall du icke skriva i din blogg om". Jag lämnar ju ifrån mig mitt väldigt lilla barn till främlingar. Och 30 minuter är nog för en ganska liten ganska lång tid. Plus - den ultimata egoismen - jag lämnar hen under vakentiden istället för under sovtiden som jag teoretiskt sätt skulle kunna göra. Mest bara för att hen då somnar efteråt och jag kan gå hem och duscha och äta i lugn och ro.

Då man tänker på sånt och får dåligt samvete är det lätt att börja rättfärdiga sig helt ur led; "de är ju utbildade barnskötare", "det är kul och stimulerande med alla nya leksaker", "så små bebisar reagerar inte negativt på främlingar".

Men det tycker jag inte man behöver göra. Inte ska göra. Jag känner att jag bara tramsar bort mig då - stå för beslutet istället: det är vad det är, liksom. Om det gör något om hundra år? Jag vet faktiskt inte...

10 kommentarer:

  1. Det går heeelt sikkert fint om hundre år, jeg tror Kvisten har det fint de minuttene. Ingen grunn til hysteria tenker jeg. Du gjør som du føler er ok, så vil det alltid være så at andre ser annerledes på det...:)) Ps! I england kan bebiser begynne i dagis fra de er 6 uker, så..... Kram, og u go girl Elbe!

    Cecilva

    SvaraRadera
  2. Jag tror att det säkert är okej för Kvisten, samtidigt som han får en piggare och gladare mamma sen när hon fått träna!

    SvaraRadera
  3. Jag lämnade in mina båda från 3 månader. Oftast har det gått bra. Ibland inte. Idag är dem med mig på jobbet flera timmar i sträck när jag jobbar i boxen. Och gissa vad? De älskar det. Miljöombyte är bra för barn. Så länge man har rutiner. För det tror jag är A och O. håller man dem så spelar timmarna där emellan mindre roll. Min egen uppfattning iaf

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja och dina goa ungar har ju verkligen blivit fina :)

      Radera
  4. Visst är det jobbiga tankar man brottas med när man gör sånna väl. Titt som tätt. Fick dåligt samvete häromdagen när det slog mig att jag längtade efter att min lilla skulle somna så att jag fick träna. Sen kände jag mig som värdens uslaste mamma som tänkte så. Så även hemmaträning kan ge lite ågren ;) Men nånstans är det väl sunda tankar att brottas med tänker jag, oavsett om det handlar om att lämna bort för en stund eller på annat sätt ta tid till sig själv.

    SvaraRadera
  5. Jag tror inte att din lilla bebis har ett behov av att vara med andra människor, varken stora eller små eller har något större utbyte av de leksaker som finns där. Detta finns endast till för ert eget behov. Varför inte träna hemma eller när pappan är hemma? Och innan ni börjar skälla på mig så tänk efter om det inte är för att döva ert eget samvete ni/du reagerar på vad jag skriver.

    Om man gör något man får dåligt samvete av eller känner inte är riktigt ok så är det oftast bäst att gå på magkänslan och låta den styra. Tid för sig själv får man när barnen blir större eller när pappan är med sitt barn.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, det var ju lite det som var meningen med det här inlägget, att inte vara mamman som säger att det är perfectly fine, det tycker jag inte det är. Varför gör jag så ändå? Well, det kommer alltid finnas tillfällen i livet då jag låter mina egna behov gå före mitt barns, så gör vi alla - det handlar bara om vilka tillfällen vi väljer.

      Radera
  6. Till Anonym:

    Att inte ha behov av att vara med andra människor är inte detsamma som att ta skada av att vara det. Barnet har inte heller behov av att hänga med och handla mat, till exempel, men föräldern kanske väljer att ta med barnet ändå. Så länge barnet inte är ledset så det väl inte hela världen?
    /Carro

    SvaraRadera
  7. Jag är med dig Elbe! Det är inte helt okomplicerat, det är det inte. Föräldrarna är ju små barns allt, och de fattar helt enkelt inte när/var/hur vi försvinner - bara att vi är borta. Så himla dumt är det - men precis på samma sätt är det så himla bra när vi har glada energiögon mot dem och starka armar att bära dem med, istället för håglösa iphoneögon (he, he, nåt var jag tvungen att dra till med,,,) och önskan om egentid i hjärtat. SVÅRT. Men vi gör våra val, och när vi gör dem så får vi stå för dem - säga, såhär gör jag. inte alla dagar kanske, och jag vet inte alla resultat av mina val, men jag gör såhär nu, för jag vill och behöver det. Och sen, nä, jag har väl lite svårt att se att ni skulle förstöra en fin anknytning för gymtid - men det kan jag lika gärna säga för att jag själv gjorde likadant med stora E. (och nu har jag inget gymkort med bebispassning att ta till, så jag får träna bäst jag kan). Så. Slut på novell. Ryggdunk och handkram i frågetecknet!

    SvaraRadera
  8. En timme är 4 procent av ett dygn! Happy wife happy life etc :-) Det är svårare att lämna in dem när de är åtta månader och börjar inse att det finns fysiska avstånd (krypa etc). Kram

    SvaraRadera