Brev från diastasen

Kollade min diastas idag, trots äckelkänslan jag får av att gräva fingrarna långt in i magen. Jag gör som så att jag lägger mig ned med böjda knän och fötterna i marken. Sen lyfter jag huvudet och sträcker ena handen mot pvaden, och känner med den andra. Jag märker en ytterligare förbättring! Musklerna sitter ihop helt utan mellanrum nu även nedanför naveln, där var jag inte säker på status tidigare. Det enda stället där jag känner en liten öppning är fortfarande nedre delen av naveln. Men det här går ju jättebra! Stolt över att jag tagit det lugnt med magträningen och hållit koll på utvecklingen. Förra graviditeten hade jag ingen aning om vad en diastas var. Ser nu ofta kvinnor med vad som verkar vara delade magmuskler (smala i övrigt förutom att magen liksom hänger ut nedtill på ett visst sätt) men det är ju inget man öppnar en konversation med....

Börjar få lite smått definition på magen också, något som jag aldrig trodde skulle hända förrän jag kom typ under 70kg, jag väger 75 nu (är 175cm lång). Tänk om jag hade vetat det då jag vägde 58 och magen var förvirrande slät... Dags att sluta se mig själv som någon som håller på att tappa graviditetskilon fortfarande kanske. Kroppen verkar ju själv hålla på med någon slags tjusig omfördelningsprocess helt av sig själv.

Mr Scale, you us so much confuse...