FTS*.... jag är ju klar?!

Okej, klurat på ett problem den senaste veckan. "Problem" ska jag nog kalla det. You see, det är ju några veckor kvar på min postpreggo rehab. Vilket orsakade mig bryderier. Det började nämligen kännas lite som att jag borde ta en paus eller förlänga perioden eller något, eftersom:

• det är semester nu. Och kosten/träningen kan/ska/får bli lite sisådär. Vilket egentligen är bra då...
• ...jag ju faktiskt har legat på energiunderskott ett tag nu och känner att det är dags att höja intaget lite så att kroppen inte vänjer sig, eftersom att...
• ...jag ju faktiskt redan tappat typ 6 kilo och massor av centimeter här och där. Känner mig som en normal och hälsosam människa i kroppen igen. Och dessutom...
• ...har jag ju nått de mål som jag satte upp i början. Vilket får mig att, i slutet av de här tankebanorna, som alltså pågått i mitt huvud på liknande sätt som punkterna ovan fått mig att inse; vänta nu - vadå ta en paus eller förlänga, jag är ju klar?!

Jag är igång med träningen igen. Och äntligen känner jag mig inte som en rymling från långvården som flåsar av att bara dra gymkortet utan mer som en medelsvensson som ändå har godkänd kondis och legitimt vågar besöka avdelningen med fria vikter igen. Jag har fått snurr på kosten och hittat tillbaka till den mat som funkar bäst för mig. Jag kommer i mina vanliga kläder igen (nåja, vissa av dem i alla fall, storlekarna spänner ju ganska generöst mellan 36 - 42 men det är alltid roligt då jag får ta fram en ny omgång :) Jag har en plan inför hösten (ska köra Strong Curves-programmet) och jag känner mig framför allt lite mer som mig själv igen - de där första månaderna efter födseln är egentligen bara som en förlängd graviditet, tycker jag.

Så, tre månader eller två, spela roland? Alltså, klar och klar, missförstå mig rätt - det är ju slutet på början, liksom. Men ändå.

Knäcker en öl och firar. Återkommer med nya planer.

*fuck this shit