Har i snart ett år varit fullkomligt beroende av två saker: ögonfransförlängning och shellacnaglar. Det första kanske mer än det andra; att hela tiden se ut som jag har långa, tjocka, svarta fransar - då jag vaknar, då jag badat, till och med då jag är magsjuk - är underbart. Den stora grejen jag vill slippa är faktiskt inte att vara utan mascara utan att bära den. Trots flera dyra inköp och vattenfasta produkter sitter den ofelbart under ögonen vid lunch. Plus att det kliar och irriterar (ja, har provat hypoallergeniska varianter). Och att gå med nakna fransar tja, det funkar väl ibland men kanske inte är så kul hela livet? Naglarna är inte lika viktigt för mig, men ack vilken vitamininjektion det är med lysande blanka små juveler framför sig på tangentbordet varje dag. Och att slippa ekvationen 2 dagar snyggt nagellack = 4-? efterföljande med trasigt. För hur ofta orkar man ta bort det direkt? Alla tittar ju på ens händer dessutom.
Men nu blir det detox. Min ovana att pilla bort shellacet efter fyra veckor (istället för att ta bort det på rätt sätt) gör att översta lagret på nageln följer med = sköra naglar. Och fransarna har också blivit tunna och sköra, mest pga graviditetsåkommor, så de ska få vila. Åtta veckors detox så att varvet gått runt, 1 februari mao - en månad innan nedsläpp! Framför allt måste jag erkänna att det inte skulle vara helt fel att gå runt med fina frallor de där första glåmiga bebisveckorna...
Vad tycker ni om sånt här? Livsviktigt eller dödslöjligt? Vad är ni beroende av?
Åh hon bloggar igen! Typ så tänker jag! Håller tumme att bebis vill stanna kvar inomhus ett tag till. Bra att ni har koll på dig! Naglar, tja, det var grymt när jag gjorde dem och man vänjer sig ju vid standarden så att säga, men nu, när, har vant mig av igen och tycker det fungerar ok. Har inte riktigt tagit mig råd att lyxa på det där sättet med fransar, och har fina och långa som det är, men så tittar jag på bröllopbilderna och ba, wow! Samtidigt - känns som att alla snart har fransar och att de bir mer extrema vart jag än tittar, liksom tydligt att de är gjorda, som dubbelD silikonbröst på smalisar och det blir liksom för mycket... och då minskar min vilja att ändå göra, fastän det ÄR fint i lagom dos. Så näe, inte så värst beroende helt enkelt! :)
SvaraRaderaAsså, ibland känns det ju bara så "orkaaa hålla på" mascara, läppstift, naglar...ibland önskar man liksom att inget existerade i sminkvägen. Sen andra dagar/perioder så är det så kul att hålla på och sätta färg på naglarna, lite färg på läpparna för att värja sig mot mörkret typ. Det är väl så det är som människa. Upp som en sol och ner som en pannkaka.
SvaraRaderaKänner igen det där - har gärna velat göra både fransar och naglar. Men jag är rädd för hur naglarna ska se ut efteråt och för att jag ska bli alldeles för beroende av snygga fransar. Men veckorna innan Mini föddes i våras blev jag besatt av att åtminstone få känna mig lite snygg och som en sorts medelväg färgade jag fransarna (för att i alla fall se liiite mer fixad ut även när man inte orkar sminka sig efter nattamning och sömnlöshet) och målade faktiskt regelbundet naglarna (fransk manikyr) hemma själv, vilket jag sällan brukar orka till vardags. Det kändes som en spillra av vanlighet och flärd att hålla sig fast vid just i den perioden. Och nu 6 månader senare känns det helt enkelt inte lika viktigt.. ;-).
SvaraRadera