Le rouge, sköldis och min kärlek till stången

Oh, you. Ni går in här och ber om min återkomst, så fint och så inspirerande. Så plötsligt händer det! Ett blogginlägg.

Vad har hänt? Mycket och litet.

Det lilla: Jag bor där jag bor, jobbar med det jag gjorde senast, älskar de jag alltid älskat. Jag är rödhårig numera förstås. Det blev rätt bra... Jag tränar på förstås. Det går rätt bra... numera tränar jag bara en sak. Nåja, jag tränar CrossFit fortfarande ett par ggr i veckan iaf men jag är oftare i jobbgymmet och det är där jag menar att jag bara gör en sak: jag kör med stången. C'est tout. Min nya grej. Inga maskiner, inga hantlar,  inga dragmaskiner, inga bollar. Bara jag, stången, basövningar. Och kroppsövningar. Okej, det kan bli lite kettlebells ibland, swings, efter ett pass för att svettas ut det sista. Metabolic finishers, har ni hört talas om det? Några djävulska pulsminuter på slutet av ett inte allt för hjärtpumpande gympass för att få svetten att rinna. Love it!

Det stora. Ända sen jag fick fatt i de där dumma bakterierna i julas har jag haft en frisk winning streak utan minsta snörvling. Underbart att bara kunna kötta på varje vecka! Men för några veckor sen blev jag jättetrött, svullen, seg, deppig... gick till doktorsdamen och insåg att det var sköldkörteln som packat ihop. Gamla läsare minns att den varit lite småkaiko till och från sen jag fick barn men jag har aldrig fått medicin. Jag har haft gränsvärden till underproduktion (=ämnesomsättningen lägger av) men inte mer. Det var bara det att nu träffade jag för första gången en snäpppet smartare doktor som tog lite fler prover och upptäckte en massa fler saker som de tidigare klåparna missat. Bland annat att jag hade en autoimmun inflammation i sköldkörteln. Och att vissa (tidigare omätta) värden tydligen var off the charts.

Så yours truly är sjuk igen. Alltid är det nånting med mig, eller hur? :)

The good: Nu har de hittat detta och satt mig på en låg dos hormon (låg pga inflammationen, är under observation ständigt). Skönt att få besked.

The bad: Att få beskedet att detta förmodligen orsakat en massa andra fysiska problem som jag dragits med i flera år och kanske även min förlossningsdepression. Jaha, så dags.

The sad: Förutom petitesserna att min hud krigar, mitt annars småfeta hår har blivit till en stor, torr, sliten boll så har jag gått upp sisådär 6-7 kilo i vikt. Och det är inte säkert att det försvinner bara så där då de inte kan cranka upp min ämnesomsättning med full dos hormoner ännu pga inflammationen. Vissa dagar är min attityd till det här nån slags 'fuck it kurvor är snyggt jag köper nya jeans bara och min BH-storlek rockar', andra dagar deppar jag ihop lite över nya valkar som rullar ned längs ryggen under sport-BH:n som sitter för hårt och att jag känner mig så tung som en sten på träningen. Man är ju inte mer än en [tidvis alldeles för ytlig] människa.

Så låt oss alla likt tjejerna i Clueless skrika "prooooject" :) (vet inte om ni 90-talister fattar nu vad jag refererar till....) Inte just direkt nu bara. Satsar på att leva på, träna på den fina grund jag byggt upp och inte fundera så mycket.

Någon bebis då? För jag vet ju att ni vill veta. Well, ska reda ut det här med sköldis först bara.

Puss.