"Jag har varit på sjukhuset hela dagen. Dem vill inte att jag ska gå ner mer, men jag har bara 4 kg kvar! Kämpat mig ner 15 kg ju! Jäkla kropp som inte vill som jag vill! (mensen är borta sen 1 år) Jag blir så frustrerad för jag äter ju bra! aaaaaargh!"
Okej. Den här kommentaren tar vi upp här. och. nu. Jag vet att ni är många med ätstörningar som läser min blogg och ibland kan jag bli så fruktansvärt arg på er. Jag kan bli så förbannad, jag vill bara flyga igenom skärmen och ta tag i era magra axlar och skaka om er, skrika "varför gör du så här med det enda liv du har?". Men nej. Jag vet. Det är inte ni utan det är sjukdomen, den djävulen.
Men du anonym då. Vad ger mig rätten att citera dig och skriva om ätstörningar i samma inlägg, att anta att det är så? Jag vet ju ingenting om dig. Eller? Tja, detta vet jag:
- Du håller på att försöka gå ned i vikt
- Du ligger på sjukhus på grund av detta
- Du håller inte själv med om att du borde ligga på sjukhus på grund av detta
- "Dem" läkare eller familj eller vad det kan vara, är oroliga för din vikt
och det som gav mig lite hopp;
- Du skriver att din mens är borta sedan ett år. Då menar jag inte att det är bra att den är borta. Utan att du skriver ut det, att du känner behov att berätta detta. För den enda orsaken att tillägga denna information som jag kan se är att du innerst inne vet att något inte riktigt är helt okej med att försöka gå ned mer i vikt.
"Du ska inte skriva blogginlägg i affekt" säger Mr bakom ryggen. Jo, jag vet. Min ilska är ju egentligen förklädd hopplöshet och jag vill egentligen hemskt gärna få dig att må bättre. Jag ska inte vara arg på dig, jag kan inte vara arg på dig. Något som jag inte heller kan är att hjälpa dig. Men jag önskar dig i alla fall en bättre dag imorgon. Kram Elbe
oj detta kändes inte ok av dig att skriva till en person som antagligen inte mår bra. det krävs lite mer en ilska att möta en person med eventuell ätstörning.
SvaraRaderaJag vill beskriva hur jag känner impulsivt och jag ville skriva medan känslan fanns kvar. Jag hoppas att det går fram att det handlar om att jag bryr mig, att jag blir otroligt ledsen, och att jag känner mig frustrerad över att jag inte riktigt kan hjälpa till.
SvaraRaderaDet känns så hopplöst ibland, detta utseendefixerade samhälle som många gånger handlar mer om hur vi ser ut än om vem man är. Hjälp!
SvaraRaderaDet gick fram - inte minst genom rubrikforumleringen. Jag reagerade också på meningen om utebliven mens, ett litet rop på hjälp. Förstår din frustration och skickar lite styrka till Anonym.
SvaraRaderaHåller med Carinni.
SvaraRaderaStyrkekramar till Anonym!!!
SvaraRaderaTragisk situation för Anonym. Ätstörningarr ett helvete men man måste inse att man är sjuk för att kunna göra något åt det.. :( hoppas den personen en vacker dag förstår vad hon gör med sin enda kropp, självkänslan sitter inte i vikten utan i huvudet.
SvaraRaderaMed vänlig hälsning, Linnea
jag tycker det är bra att du tar upp det. och jag håller inte alls med om att det är dumt att vara "arg" mot en person med ätstörning. för det är bättre att säga exakt vad man tänkte och tycker, än att sitta o dalta och "ja, jag förstår" "det är synd om dig" "du är så mager" blabla. personen är inte i sitta rätta sinne, och i slutänden handlar det om att personen i fråga måste inse vad fan den håller på med. och just därför är bra med en omruskning från någon annan än ens närstående. och ja, jag tyckte det var riktigt bra från din sida, finns ju någon anledning att hon skrev till dig - kanske ser dig som en förebild, inspiration eller ja vad som. och då värderas dina åsikter högre än de runt omkring.
SvaraRaderaHar läst det här inlägget flera gånger. Tänk om jag hade fått läsa det här när jag var sjuk, vad mycket impakt det hade gjort. Det är säkert till viss mån individuellt, men för mig när jag väl fått någon form av insikt men ändå så fast i mina gamla spår, var sådana saker som ifrågasättande det enda som stillade mitt konstanta dåliga samvete (över att jag ens tänkte på att inte vara kvar i sjukdomen).
SvaraRaderaSom frisk förstår jag givetvis att alla som inte är sjuka ifrågasätter, och en del av mig visste det då med. Men en del gör det inte, och då hjälper det inte när folk tassar runt, rädd för att uppröra känslor. Det är just det där dåliga samvetet som alltid alltid drar ner en. Då måste någon komma och visa ilska över känslan av att "man slänger bort det liv man har".
Jag hoppas att "Anonym" snart kan ta till sig vad hon egentligen gör mot sin kropp, och jag tycker du Elbe är otroligt modig som vågar skriva hur du känner. Jag tycker likadant men vet inte om jag hade vågat skriva det?
SvaraRaderaJag blir också arg och galen, men det är ju för att man så gärna vill förklara att det är bättre på den friska sidan, att man bara vill ha ihjäl den där demonen, men man kan inte. Det är bara den som har den som kan ta död på den, men förstås med hjälp från andra.
min mens försvann i våras när jag tränade inför ett marathon och sprang väldigt långt flera dagar i veckan samt styrketränade.. har inte fått den tillbaka än .. är 170 lång och väger 65kilo. känns inge vidare:(
SvaraRaderaBra! Jag reagerade också på den kommentaren men svarade inte. Har ännu inte ens hunnit läsa ditt inlägg här var bara tvungen att kommentera direkt, säga att jag också reagerade. Men min andra tanke efter att jag tänkt "ätstörningar" är att det är någon sjukdom som inte är ätstörningar, vi vet ju ingenting om detta. Men, bra att du tar upp det, igen. Nu ska jag läsa ditt inlägg ovan.
SvaraRaderaVi vet ju faktiskt inte varför hon är på sjukhuset. Om man läser inlägget noga ser man att 1. hon är på sjukhus 2. De vill att hon ska sluta gå ner i vikt.
SvaraRaderaMen vi vet inte att orsaken till sjukhusbesöket är för att hon gått ner i vikt. Även om man får såna misstankar...
Alla: Skönt att höra att ni fattar. Ibland måste man bli arg... Du anonym som skrev överst, är det du som skrev kommentaren jag skriver om?
SvaraRaderaAnnaPanna: Nä, det är sant. Men är hon på sjukhus av en annan orsak tror jag inte hon skulle bli förolämpad av mitt antagande.
Oj, förlåt min kommentar blev nog lite fel vinklad. Jag LIGGER inte på sjukhus, utan jag åker dit med jämna mellan rum för att de undersöker varför min mens är borta. Jag äter bra och så, men eftersom jag gått ner så mycket i vikt tror min kropp att jag svälter den? Jag har normalt BMI (184 cm till 69 kg) Ush jag känner mig så dum som fick er att oroa er! Men riktigt fint av er att bry er! Jisses vilken debatt det blev!
SvaraRadera